torsdag 18 oktober 2012

Imagining the Audience


liten rapport från

Samtidskonstdagarna
 Stockholm 1 -2 oktober


- ett internationellt arrangemang av Riksutställningar
i samarbete med Mobile Art Productions och Konstfack CuratorLab
 


Viewing positions in curatorial and artistic practice/
Åskådarpositionen inom curatoriellt och konstnärligt arbete



 

-Hur upplever åskådaren konsten?


Under två dagar av paneldiskussioner, föredrag och presentationer ville man komma närmre ett svar på den betydande frågan. Bland åskådarna kunde siktas bland andra Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och IASPIS. En mycket kunnig och kompetent publik, med andra ord.

Första dagen öppnades med ett välkomnande av Johan Pousette, koordinator för samtidskonst inom Riksutställningar, för att åtföljas med några inledande ord av Mobile Art Productions grundare och numera konstnärliga ledare Magdalena Malm, där syftet med dessa dagar beskrevs ungefär som att man vill undersöka hur åskådaren upplever samtidskonsten, och hur man som konstnär och curator kan förhålla sig till detta. Ett viktigt, svårt och intressant tema.
Annika Wik om sambandet mellan film och
samtidskonst och exemplet "The Piano".
Upplägget första dagen, hade konstnärens perspektiv och vi åskådare fick ta del av några olika konstnärsskap och deras sätt att arbeta med och för sin publik. Och först ut var Annika Wik, visserligen inte konstnär, men väl filosofie doktor i filmvetenskap, och just nu forskningsansvarig på MAP, Mobile Art Production. Hennes anförande tog upp bland annat sambandet mellan film och samtidskonst, och pekade då på filmspråket genom exemplet filmen The Piano, där åskådaren i vissa scener blir "huvudpersonens kropp", och varpå frågan ställs - vad händer med åskådaren i denna scen? Hur upplever man just det här läget av subjektivt kameraarbete? Annika Wik anser att likheterna mellan film och samtidskonst främst ligger i aspekterna angående publikens deltagande.

Några andra närliggande ämnen som togs upp av Wik handlade exempelvis om hur ljud påverkar/förstärker vissa sinnen, hur vissa bilder påverkar politiskt, intellektuellt och känslomässigt och hon berörde även performance som exempel på publikaktivering.

Seitl & Lundahl (Martina Seitl och Christer Lundahl), är en konstnärsduo som arbetar med mer konkret publikaktivering, med publiken som medium i konsten. Som exempel beskrevs ett verk bestående endast av ett helt mörklagt rum och besökare. I detta kolsvarta rum, där besökaren kunde förnimma andra besökare (i begränsat antal) uppstod dialog och samtal. Ändras människans beteende när man inte ser vem man samtalar med? Vad uppstår i besökarens tankar? De vill mynta uttrycket "Dialogic Art", och anser att samtidskonsten är på väg åt att involvera åskådaren mer än tidigare. Man ställer begreppen "Being with art" och "Looking at art" emot varandra. Dialog inom konsten har ju alltid varit nödvändig på det viset att konst alltid har krävt åskådare för att vara konst, men inte så uttalat som nu.

En annan intressant fråga som väcktes av denna duo var Vad menar vi med att vi förstår ett verk? Att man förstår allt? En del? Denna eller dessa frågor gäller alltså uteslutande samtidskonsten, som ju inte omfattas av modernismens strikta och konkreta regler.

Phil Collins, en brittisk konstnär med bas i Tyskland, arbetar även han i hög grad med publikens delaktighet. I ett projekt på Magasin 3 för något år sedan, ställde han frågan till publiken om någon ville ha en örfil. 28 personer ställde upp på det, och inte långt därefter fick han samtal från Belgrad, från någon som ville att han skulle komma dit och dela ut örfilar.

Genomgående i sina verk upprätthåller han en kombination av kritisk medvetenhet, direkthet och erkännande av kamerans ambivalenta möjligheter till frigörelse och exploatering. En visst mått av provokation finns också närvarande.

Phil Collins är även professor i videokonst på Kunsthochschule für Medien i Berlin och Köln.

Denna dags paneldiskussion rörde sig i stort kring dagens konstnärer och deras tankar i respektive arbeten.

Och första dagens sista medverkande var Raimundas Malasauskas, curator och konstnär ursprungligen från Vilnius, Litauen. Det speciella med denna man är att han arbetar med hypnos som konstform med sin Hypnotic Art Show. Hans teori går ut på att alla upplever olika utställningar/shower beroende på vem man är, något han vill kalla "Virtual visits". Malasauskas kommer för övrigt att curera den 9:e Mecosul Biennal i Brasilien som går av stapeln i september 2013.

Dag nummer två gick uteslutande i curatorns tecken och inleddes av Paul O´Neill från Bristol. O´Neill är konstnär och skribent, och har verkat som curator till mer än 50 utställningsprojekt världen över, till stor del långtidsprojekt. Hans omfattande skrivande har publicerats i ett stort antal böcker, kataloger och tidskrifter, och han bidrar regelbundet med texter i Art Monthly (som även finns som nätupplaga). Paul O´Neill presenterar här ett antal Public-Art-projekt han curerat och lägger också fram sina teorier kring curatorns arbete. Frågor kommer från publiken om bland annat finansiering av långtidsprojekt. Det givna svaret är att många källor bidrar på olika sätt.
 

Joanna Warsza är curator inom performance och bildkonst och var senast biträdande curator på den 7:e Berlinbiennalen. Hon har examen från Warszawas Teaterakademi och dansinstitutionen vid Paris universitet. Hon visar här dokumentation från några av hennes curerade arbeten som t ex "Peace wall" en mur som sattes upp tvärs över Friedrichstrasse i Berlin av konstnären Nada Prlja, ett verk som givetvis väckte viss anstormning under Berlinbiennalen senast.

Joanna har huvudsakligen arbetat som curator i den offentliga miljön med projekt som undersöker sociala och politiska agendor.
Paneldiskussion med fr v Raimundas Malasauskas,
 Paul O´Neill, Joanna Warsza och Magdalena Malm.
Warsza är under hösten 2012 i utbytesprogrammet IASPIS. Annars bor och arbetar hon i Berlin och Warszawa.

I paneldiskussion med dagens medverkande slås fast att: Det finns inte en publik, utan många individer.

Personliga reflektioner
- fick man svar på den stora frågan som ställdes under dessa samtidskonstdagar - hur konsten upplevs av åskådaren?
   Svaret måste bli att det finns många svar, men inget svar kan bli konkret. Men ställer man sig frågan som konstnär, så är man en god bit på väg. Kanske är det så enkelt att man ofta helt förbiser eller glömmer dessa aspekter. Men som med de flesta samtida konstteorier finns varierande uppfattningar, och detta får nog sägas gälla även under dessa två dagar. Men det intressanta är diskussionen, och det är den som utvecklar nya teorier och tankar. Det är diskussionen som ger upphov till förnyelse och nödvändig förändring.


Bra början

Dessa samtidskonstdagar är ett arrangemang som ska bli ett årligen återkommande event någonstans i Sverige, varje gång med ett nytt tema och med ny vinkel på samtidskonsten. Som jag har förstått det, har avsikten varit att försöka finna olika sätt att få en bredare publik att intressera sig för just den samtida konsten. Den är inte alltid lätt att ta till sig.

Utgångspunkten för diskussionerna här har varit konkreta exempel, presenterade av internationellt verksamma konstnärer och curatorer och hur de de i sitt arbete föreställer sig den enskilda åskådarens mentala, kroppsliga och känslomässiga upplevelse av konsthändelsen.

Det här har varit en bra början. Och det finns ingen anledning efter det här att tro att fortsättningen skulle bli sämre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar