Loading...

fredag 19 juni 2015

Sevärd uppvisning på Kunstverket Hovedøya galleri i Oslo

På Hovedøya strax utanför Oslo, pågår just nu en utställning av Oslo-baserade konstnären Jannik Abel. 60 verk samlade under titeln "Arven" (Arvet sv.). Med några mycket personliga arbeten, som tagna rakt ur hjärtat, lämnar man inte platsen utan eftertanke.



"De sentrale", screentryck på plåt.

Det är ett antal olika tekniker man möts av. Vid entrén finns ett ljudverk, här inne finns installationer av lite varierande slag, objekt och någon teckning. Men i basen finns fotografiet.
Ur rent estetisk vinkel, tilltalas jag själv mest just nu av användandet av screentrycket. En teknik som inte alls är ny, men som via Janniks verk känns nytt och friskt, trots det motsägelsefulla i, eller kanske på grund av de gamla fotografierna som tryckts. Men här finns fler nivåer än estetik. Videoinstallationen "Søstre", är i mitt tycke ett av de absolut starkaste och mest personliga verk på hela ytan av utställningen. Den innehåller en mycket gripande dialog mellan två närstående och kommer inte att lämna åskådaren oberörd. Verket "Det jag ikke vil", gör det inte heller. Med bland andra dessa två verk, tydliggörs det att Arven inte bara handlar om ett allmänt norskt kulturarv, utan även om det högst personliga man bär med sig och formas av. Det som lämnats åt en på olika sätt, att själv ta itu med.


Utställningen byggs upp kring ett antal lådor hon fått, innehållande ett stort antal fotografier ur norsk historia, som funnits i konstnärens släkt i generationer. Utställningstexten berättar:



"Lite visste jeg, den dagen min far kom med 9 stövete esker at inneholdet skulle komme til å prege mitt kunstneriske arbeid i mange år fremover.

Eskene viste sej å vœre arkivet til Norges förste kunsthandel, som min familie drev i 4 generasjoner. Arkivet inneholder flere tusen fotografier og dokumenter, samt håndskrivne brev fra Christian Krogh, Tidemand og Gude m fl. Nå har kunsthandels arkiv igjen blitt til kunst, ikke som en ren prestasjon av arkivet, men som nye kunstverk som har blitt gjort om og gjenskapt i en ny tid. Kunstverk som sier noe sœregent om vår norske kultur - vårt ytre og ikke minst inre landskap."
-Jannik Abel
 


Det är enkelt att ta färjan till Hovedøya. Den går från Rådhuskajen varje halvtimme och du använder samma biljett som till lokaltrafiken, vilket betyder 30 Nok, och biljettautomaten tar Visa. Resan tar knappa tio minuter.
  Vill du ägna några timmar åt samtida konst i Oslo i sommar, börja på Astrup Fearnley, beläget på Tjuvholmen, ta sedan färjan över och besök "Arven" på Hovedøya, avsluta på öns café, eller kanske med en picnic vid havet. Kan inte bli så mycket bättre...




Plats: Kunstverket Hovedøya galleri

Öppet lördag - söndag 13 - 17

Pågår till 16 augusti



 

 


 

lördag 31 januari 2015

Where We Are


Utställningstext - Konstfrämjandet Västerås

28 feb - 15 mars

 
Mina arbeten rör sig generellt i områden kring människan i vår tid. Hur vi påverkas av samhället, frågeställningar om hur vi bäst gör världen hanterbar för oss själva. Vi lever i en händelserik tid, i en tid full av intryck, brus och avtryck  från alla möjliga tänkbara och otänkbara håll.
"Small astronauts", akryl på duk, 80 x 101 cm
Jörgen P Karlsson/BUS 2015 ©
  Jag använder mig av symboler för att ställa frågor och kanske räta ut några frågetecken för mig själv. Det kan kanske liknas vid att lägga pussel, jag liksom provar mig fram med symboler och metaforer, tills jag kan känna att jag funnit mening, någon slags ordning i mediebrusets oreda. Eller väckt ännu fler frågor. Ett exempel är den då och då återkommande elefanten, en klassisk symbol för styrka och vishet. Behöver vi kanske elefantens styrka för att ta oss fram, för att kunna skapa oss ett bra liv för oss själva, en viss hårdhudad okänslighet? Visheten behöver vi för att kunna sortera ut vad som betyder något i den massiva strömmen av information och påstådda måsten i samhället.

  Jag använder mig gärna av kombinationen måleri/video, för att nå fram på flera plan. Det finns en styrka i att något händer, rör sig i en yta, i eller i närhet till ett rum där måleri finns som ett fysiskt tyst och stilla medium. Den röda tråden är psykologisk. Det här är nu. This is where we are.

 Jörgen P Karlsson, 2015






måndag 5 januari 2015

Staircase

"Staircase"
akryl på duk
148 x 114 cm

Staircase

- trapphus, trappuppgång. Refererar till en plats där trappor leder upp eller ned.

Upp eller ned. Det beror på vem Du är.
  Man möter här en klassisk symbol för klokhet och styrka. Jag menar att behovet är stort för en symbol av det slaget, i vår tid kanske mer än någonsin. För världen ter sig ofta galen. Kanske upplevs den så för att den når oss i så massiva mängder i mediebruset. På ett annat sätt än förr. Men förmodligen har den alltid varit galen. Förmodligen har behovet alltid funnits av osårbarhet och förståelse. Och här kommer den, framrusande som ett ånglok. Som en elefant. Till dig som känner behovet.
  Och björken svajar i bakgrunden, björken som för mig blivit en närvaro av trygghet. Och ett mycket tacksamt element i en komposition, med sitt nästan tvångsmässiga repetitiva mönster.

söndag 23 november 2014

Titlar "Titles"


Varför engelska titlar..?


"We´ll make this journey anyway"
© Jörgen p Karlsson/BUS 2014
Diptyk, akryl på duk
35x50 (b=25x2st)
Tillhör Landstinget i Värmland
Bestämde mig för att namnge min kommande utställning i Västerås i februari och återupptäckte att engelska ligger närmast till hands. Alla mina verk har i stort sett uteslutande alltid haft engelska titlar, med ytterst få undantag. Men varför? Egentligen? Spontant så vet jag inte, men spontant kopplar jag ihop det med mitt musikkonsumerande och i sin tur med min musikbakgrund. Jag tycker det verkar enklare att hitta rätt, att verkligen finna de rätta orden för att beskriva, eller ge ledtrådar på ett språk som inte är mitt eget. Varför? Har jag blivit så påverkad av min konsumtion av västkultur? Jag växte upp med i huvudsak engelsk och amerikansk musik i den då något tyngre genren på 80-talet, jag spelade själv i band och skrev musik under 90-talet, starkt influerad av musiken och texterna jag lyssnade på. Det finns en poesi i det engelska språket jag inte kan nå fram till på svenska. Och jag beundrar verkligen de som klarar det. Jag är medveten om styrkan i det svenska språket, men i det konstnärliga brukandet av det, fungerar det inte som jag vill. Eller finns det andra skäl? Kanske. Jag kan ibland känna att min konst kan gränsa till det privata från det personliga, och möjligen kan en engelsk titel ge mig distansen jag behöver för att göra den offentlig. Är det ett skäl? Kanske.
Oavsett tror jag inte att jag kommer att förändra det nämnvärt. Men det handlar givetvis också om sammanhanget, platsen och syftet. Vi får se. Det finns i mina tankar.
  Västeråsutställningen har fått titeln"Where we are". För att den handlar om var vi befinner oss i vår tid. "Var vi är." Kanske.


onsdag 6 november 2013

Symboler och språk

Jag vet vad en elefant kan betyda. I mina tankebanor, vet jag vad som symboliserar distans, skydd och avskärmande från världen. Jag bryr mig egentligen inte om vad dessa säger andra, jag vill använda mitt språk, på mitt sätt. Eller. I själva verket är detta en sanning med viss modifikation, för självklart bryr jag mig om om någon förstår eller ej. Men det är inte vad som driver mig. Det är inte därför jag gör det jag gör. Kan bara anta att det gäller för de flesta konstnärer. Man väljer inte att bli konstnär för att tjäna pengar. Det är inte ett rekommenderat sätt att göra sin förmögenhet på. Det lär man sig snabbt, om man nu mot förmodan inte visste det redan före sin första utbildning.

"The occurance of suddenly moving forward"
Akryl, 44 x 65 cm
  Men symbolik. Det finns symbolik i färger. Detta är något jag försöker ignorera så gott det går. Jag använder färgen för att bygga upp, komponera och avskilja eller smälta samman. Och däremellan finns de betydelser och symboler som vill göra sig hörda. Ofta vet jag inte vad en bild betyder vid resans början. Det är i slutet på den, som det klarnar och bilden får sin titel. Oftast, vill jag tillägga, för att inte hindra mig själv med egna regler. Regler finns det nog. Till både gott och ont. Regler inom konsten hör modernismen till, som Clemens Greenberg när han beskriver vad som är konst. "Significant form". Det är post-modernismens uppgift att verka för att bryta mot detta regelverk, likt en yngre generation som revolterar. Är det inte fantastiskt hur förnyelse fungerar..?

måndag 22 april 2013

Vernissager (och det motsägelsefulla beteendet)


Vernissage. Viktig på ett indirekt sätt.
Jag har oerhört svårt för vernissager. Ett handikapp minst sagt, om jag ska vara verksam i en bransch där vernissager krasst sett är viktigare än själva arbetet. Viktiga för arbetet, men på ett indirekt sätt. Det är här man förväntas nätverka och skapa kontakter för sin egen konst. Det är här man träffar kollegor och ska försöka träffa alla samtidigt. Man är inte där för den hängda konsten, för hur kan man uppleva konsten när man inte ser den? Jag brukar generellt avböja vernissagebesök och ser mycket hellre den konst som visas under ett eget besök, för att jag - förmodligen helt vansinnigt - sätter konsten först. Ett viktigt skäl till mina känslor angående dessa event, kan ju förstås också vara min ständiga brist på tid. Jag vill, men hinner jag verkligen? Jag tillhör den stora kategori konstnärer som också behöver ett "riktigt" arbete. Så visst kan det vara en energimässig prioriteringsfråga att välja bort sociala sammankomster som vernissager...
   Mina egna vernissager genomlever jag, av uppenbara skäl. Och det ger mig så oerhört mycket att träffa de människor som vill se mina arbeten. Så jag är minst sagt motsägelsefull och vet om det. Under några år har jag deltagit i en lokal s k Konstrunda varje höst, lokala konstnärer öppnar sina ateljéer (i de flesta fall, annars finns tillfälliga utställningsplatser) och de besök jag fått och de samtal som förts i många fall bär jag fortfarande med mig. Man får veta hur en åskådare ser mina verk och hur de upplevs, deras frågor och tankar utmanar mina egna. Hur arbetar jag? Vad för slags tankar passerar mitt inre, när processen pågår? Nyttiga frågor med än nyttigare svar.

 Det får mig att utvecklas. Ifrågasättandet, undrandet, delandet av tankar. Flera av mina ateljébesökare minns jag ännu, flera år efteråt. En del känner man igen, som återkommer med något års mellanrum. Kan det vara så även på vernissager? Jag borde verkligen bli bättre på att besöka dem. Jag vill det, men kommer inte över tröskeln. Det måste finnas massor av intressanta tankar att möta. Jag saknar samtalen av den typen man upplever på konstskolor. Vad håller vi på med och varför?





måndag 11 februari 2013

Nybyggt, sevärt!

Jag besökte häromdagen det nybyggda och förhållandevis nyinflyttade Astrup Fearnley Museum of modern art i Oslo. Ett fantastiskt bygge, med otroligt vackra och funktionella lokaler ritat av arkitekten Renzo Piano. Beläget ute på Tjuvholmen, Filipstad Brygge, sammanbundet med Aker Brygge, är även intilliggande miljö av drömkaraktär med havet alldeles inpå. Se här bara!

Jag vet inte varför orden modern art finns med i museets namn, för det innehåller inte modernism. Är det kanske så att begreppen modern konst och modernism skiljer sig åt? Nåväl, i museets slående inre ytor finns just nu utställningen "To Be With Art Is All We Ask" (pågår t o m sista mars), där man möts av museets imponerande samling bestående av bland andra Jeff Koons, Matthew Barney, duon Gilbert & George och Martin Kippenberger med flera. Och i en helt egen del finns Damien Hirst med ett antal verk, av både måleri- och skulpturell karaktär. Några av hans itusågade djur i formalintankar upptar lite självklart en del av Hirst-rummet.
  Dessa nya lokaler ger även utrymme för måleri av de större formaten i form av Anselm Kiefer, min favorit Sigmar Polke och Norges egna Bjarne Melgaard och Odd Nerdrum. Och självklart finns ytterligare ett antal sevärda målare representerade här.

Det tar tid att gå igenom denna konstens högborg, men det är värt det, och det är väl värt ett besök. Själv har jag kombinerat dagen med att också besöka några gallerier, som det ju finns ett antal av här i Oslo. Och det främsta målet var egentligen Stenersenmuseet och Pia Myrvolds utställning "works in motion - new parameters in painting and sculpture", men den missade jag med en vecka. Förmodligen var det meningen den här gången att Astrup Fearnley skulle bli huvudattraktionen.

Nästa stora utställning Astrup Fearnley blir med Cindy Sherman (Untitled Horrors, 04.05.2013 – 29.09.2013), en konstnär som oftast använder stillbildskamera, och sig själv som främsta motiv. Jag tror inte att jag någonsin sett några andra motiv än Cindy själv i olika kontexter. Som jag har uppfattat det arbetar hon med kvinnans villkor i vårt samhälle, och grunden för kvinnors möjligheter att skapa sin egen självbild, och hur medias sätt att framställa kvinnan påverkar detta. Blir säkert även det här en sevärd utställning. Tips.


lördag 26 januari 2013

Dimensioner att leva i



Att väcka till liv, slå sig fram, ta sig igenom. Det som ska ut ska fram, och i bild ska väckas tankar. Två dimensioner kan vidröra en tredje, men sinnen ska retas, lyftas, stärkas. Vapen. Färg, yta, kanske vit duk ska exploderas. Ibland är ett krig en möjlighet, ibland en nödvändighet för vapenvila. Tiden känns knapp, karg och brutal.