söndag 14 april 2019

Konstens dilemma

Konstens dilemma



- att vara säljande vs att skapa utifrån sin egen verklighet. Ibland kan dessa två faktorer faktiskt sammanfalla. Men att ta detta för givet blir kraftigt förenklat och speglar inte den bild som konst verkligen reflekterar. Man stöter på människor då och då som frikostigt och givetvis välmenande ger alla möjliga tips om hur man kan marknadsföra sig, hur man kan sälja och "bli känd". Men det fungerar inte att visa upp sig i alla möjliga tillfällen. Det fungerar inte att måla det folk vill ha. Konst fungerar inte som vilken handelsvara som helst. Det blir ett trovärdighetsproblem som skadar i längden. Föga har det lönat sig att försöka sig på att förklara detta. Den stora massan, den del av befolkningen som inte ofta kommer i kontakt med konst eller som fastnat för en typ av konst, har sin bestämda uppfattning om vad konst är. Man undrar lite hur de möjligen skulle kunna veta vad det är när de aldrig eller sällan bryr sig om att undersöka saken. Den andra delen vet, dock med undantag, att konst görs av konstnärer. Punkt. Det betyder alltså att diskussionen om vad som är konst alltså är avslutad. Det enda som kvarstår är vad som skiljer bra konst från den dåliga. Och där blir det genast svårare och blir en diskussion jag inte lägger ut här. För att det blir för stort och osäkert.

Men åter till säljbart vs osäljbart. Man kan måla och sälja landskap, blommor, porträtt, eller andra populära avbildningar och illustrationer. Det är folkligt, och man ser vad det föreställer. 
(Se Hötorgskonst.)
  Detta är givetvis en kraftig generalisering. Lägger man till personlighet och identitet i dessa genrer kan det absolut uppfattas som konst även i en mer elitistisk konstvärld. Man känner igen en Picasso, en Dali, en Monet osv. För att de hade personlighet i sitt skapande. Dussinkonst minns man inte. Man spelar spelet, eller så väljer man att inte göra det och tar då konsekvenserna av det. Man kan sälja ändå, men kanske inte för de priser som krävs för en försörjning. Det finns massor av nivåer och sfärer att röra sig i som konstnär. Det tragiska uppstår dock när man inte själv gör sitt medvetna val. Eller tror att det inte spelar någon roll. Man väljer själv sin framtid i mycket hög grad, även om många fler faktorer spelar in.

Allt skapas som sagt inte för att sälja. När konsten har andra värden handlar det om annat än pengar. I första hand. Men leva vill de allra flesta av oss. Som videokonstnär vet jag vad osäljbar konst är. Jag har sålt två videoverk i mitt liv, men det får givetvis inte hindra mig. Det är institutionskonst (museer, konsthallar etc) och säljer sällan till varken privatpersoner eller företag, helt förståeligt. Jag målar heller inte för att enbart sälja. Jag vill göra det jag behöver göra. Jag vill göra det jag tror på. Jag följer inga trender. Jag hoppas väl snarare att trenden ska vända åt mitt håll. För trender i konsten kommer och går. Det betyder att ena dagen gör jag "fel", den andra "rätt". Det kan jag inte bry mig om. Och vi har den fördelen numera, att konsten är så mycket mer varierad i sitt uttryck än den var när exempelvis impressionisterna slogs för acceptans. Och tur är väl det, att det finns något för alla. Och då menar jag för ALLA.




Dandelion carrying an elephant
Blandteknik
50 x 60 cm
2019
6500 kr



We make it when we shake it
Blandteknik
98 x 128 cm
2018
12 500 kr


Stay low and on we go
Blandteknik
60 x 70 cm
2014/2019
6800 kr


Dawn, centuries later
Blandteknik
55 x 70 cm
2013/2018
6800 kr

söndag 24 mars 2019

Expressivt abstrakt

Mitt nutida abstrakta måleri -

Tillhör Årjängs Kommun
har en annan grund än tidigare. Då det tidigare mer var ett sökande efter - eller kanske ett illustrerande av - energier och ytor, är just detta ett i princip renare intuitivt bildskapande. Det som betytt något här är färgkombinationer, kompositioner (jag är ingen naiv bildskapare, så detta inslag finns alltid med) och kontraster. Det är med en behaglig frihet denna process har utövats. Det personliga måste jag lita på finns där, eftersom det är med min intuition jag arbetat. Mina livserfarenheter och historia.




  Dessa är gjorda i oljefärger, något som i stort sett annars har frångåtts som teknik i min ateljé. Jag har ansett att olja som medium är för långsamt för mitt temperament. Dock är jag alltid öppen för att ändra inställning, om jag blir tillräckligt övertygad om motsatsen. Någon som för övrigt gäller hela mitt liv, vilket över tid visat sig vara ett belönande sätt att närma sig livet självt.
  Dessa är småskaliga  (- något som egentligen inte speglas i mitt liv -) och har trots det känts behagliga och hanterbara, även om jag generellt gillar att arbeta i större format. Oljefärgen har fått bestämma även det, precis som själva uttrycket. Färgen på just de här är applicerad på åldersbeständigt papper, men jag experimenterar också med lite olika typer av plåt.










"R V 1", olja på papper, 21x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 2", olja på papper, 21x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 4", olja på papper, 21x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 5", olja på papper, 21x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 9", olja på papper, 16x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 11", olja på papper, 18x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 12", olja på papper, 18x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 13", olja på papper, 17,5x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 14", olja på papper, 18x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 15", olja på papper, 16,5x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

"R V 16", olja på papper, 17,5x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 
 
"R V 17", olja på papper, 16,5x15cm, 2018
3000 kr inramat
 
 
 

lördag 9 mars 2019

Abstrakt

"Ups & downs, highs, lows & crossroads"
blandteknik på papper,
50 35 cm,
2005
1400 kr
Av mer eller mindre en slump, går jag igenom några av mina abstrakta arbeten. De har funnits med kontinuerligt vid "sidan av", men aldrig fått tagit samma plats som det övriga av någon anledning. Fokus har för det mesta under åren hamnat på halvabstrakta till föreställande bilder, där något måste betyda något som färdigt verk. Det är ju ett sätt att fjättra sig själv... Ändå har jag återkommit till det och hittat något i det som gett efter tillräckligt för att inte lämna det. Det är befriande. Något som kan låta sig släppas ut med något mindre ansträngning (en tveksam sanning...). I dessa verk begränsar jag mig till kompositioner. Fortfarande krävs dock det egna överraskningsmomentet. Ögonblicken när man hittar Det. När det landar. När det plötsligt faller på plats, som att det alltid varit där och man bara tillåtit det att komma fram.


Självklart finns alltid ett innehåll. Men det är på ett annat sätt. Energier, eller när man söker något som inte just då går att namnge och man istället hittar det i en kombination av färg och form, i en kontrast, eller till och med i frånvaron av exakt just det. Det lockar att blanda i kommande utställningar. Den röda tråden finns där, kopplingarna mellan det helt abstrakta och det halvabstrakta/föreställande. Jag ser det i ateljén. Väldigt få har visats för en allmänhet i utställningssammanhang, men kanske är det dags.




"Burri I", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
Såld - Tillhör privatperson
"Burri IV", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
Såld - Tillhör privatperson
"Burri II", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
3000 kr
"Burri III", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
3000 kr


"Energetic pressure II", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr
"Energetic pressure I", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr
"Energetic pressure III", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr


"Veil I", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr
"Veil II", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr
 
"Veil III", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr








söndag 3 mars 2019

Prints

 

Åldersbeständiga prints.

Mycket begränsad upplaga - 5 av varje. Signerade och numrerade,

ca 18 x 24 cm - 500 kr/st exkl ev frakt. Kan hämtas eller skickas.

 
Originalen består av analogt svartvitt fotografi, akryl, (och flytande tusch i en av bilderna).
 
Kontakt via

info@jorgenpkarlsson.se

 
Klicka för större bild.

"Revisited places while time flew, I"


"As you leave it, it will change, II"


"Aligning orbs slightly above the Rikstelefon"







fredag 22 februari 2019

Gilbert & George på Moderna

Första gången jag stötte på Gilbert & George var under mitt första år på Konstskola. Vår brittiske konstlärare introducerade dessa speciella herrar i något sammanhang. De var fascinerande i sitt sätt att vara, i hur de presenterade sig själva och sin tvåsamhet. Jag fattade inte riktigt grejen då, men själva fascinationen har kvarstått. Jag har liksom undrat. Och när jag nu ser deras utställning på Moderna museet i Stockholm faller fler bitar på plats i pusslet G & G.

Mitt intryck är att dessa herrar arbetar med sina bilder, i den mån deras konstnärskap innefattar bilder. Det här innehåller inte enbart färgexplosioner och komplexitet. Det finns budskap och en tydlighet jag inte uppmärksammat tidigare. Kanske är det det monumentala i storleken som tvingar mig in i deras bildvärld? Nej, det är inte det avgörande. Möjligen hjälper det mig att närma mig inifrån men det är mer än så. Det går inte att avskärma sig. Deras egen slogan, "Art for All" kanske fungerar? Den anti-elitistiska frasen har ju trots allt följt dem i konstbranschen i imponerande 50 år.

 "The Great Exhibition" är en stor utställning. Här finns texter och bilder från hela deras karriärer som inte lämnar mig, och kanske inte heller dig oberörd. Exempel från 2014 - "Our grandparents didn't vote for fascists... THEY SHOT THEM!" Det finns fler med styrka. Fler med sorg och glädje.

Från utställningskatalogen: "Även om deras konst aldrig väjer för våld, död, fattigdom och utanförskapets lidanden förblir den alltid lekfull och full av tvetydigheter. Mitt i de kärvaste sociala förhållanden finner Gilbert & George även skönhet och värdighet och skäl att hylla livet."

Jag stjäl dessa till slutord.



onsdag 7 november 2018

Svävande om Konstteorier och konst som har en bakgrund

Jag är svag för konstteoretiska texter. Jag uppskattar att det ens finns en teori bakom konst, att konst förutom att vara konst har en bakgrund. Jag uppskattar att själv förstå vad jag gör. Och varför. Då hjälper det att ifrågasätta och ställa sig egna frågor om sitt egna arbete.

Det teoretiska intresset väcktes genom Joseph Beuys. Hans performanceakter, och för mig då helt udda typ av konst. Jag minns att det första av Beuys som verkligen ådrog sig min uppmärksamhet var "I like America and America likes me",  hans dagar i galleriet med prärievargen. Jag var förstås inte på platsen, varken i tid eller rum. Eller, på ett sätt var jag nog det. Det var mystiskt. Underligt och tankeväckande. Hur skulle man förstå det? Det var på den tiden då jag fortfarande hade mitt mindset fixerat på tysk expressionism á la 30-tal. Har insett att vill man framåt, lönar det sig dåligt att se bakåt. Eller egentligen tror jag det är bra att veta vad som varit. Om inte annat så för att kunna gå tillbaka och stjäla russinen ur kakan. Eller för att undvika repetition av eventuella konstnärliga misstag.

Det är ett någorlunda konstant sökande efter aktuella teorier. Hur ser diskursen ut just nu? Hur ser konsten ut just nu? I vissa fall är det avancerade texter, som jag förmodligen inte ens kan ta till mig. Jag är inte särskilt mycket akademiker, trots allt. Ibland kan det rent av bestå av konsthistoriska texter. Eller texter och böcker skrivna utifrån ett konsthistoriskt perspektiv. Med åtminstone konsthistoriska inslag. Teoretiskt, tror jag poängen är större att se bakåt. Av skäl som definitioner, om inte annat. Eller för att undvika repetition av eventuella teoretiska misstag.

Undersök Dan Jönsson, Peter Ekström eller möjligen kontroversielle Lars Vilks, om du kan se förbi hans (enligt undertecknad) lite onödiga provokationer. Det finns annat i hans böcker. Ekström har nyligen släppt nytt. Läsvärda Att placera sig själv i historien - Konst och marxism. Och nej, du behöver inte anse dig vara Marxist för att läsa den. Det gör inte jag.



fredag 28 juli 2017

Art of the Fail


  • Valet av Trump som USA:s president fascinerar. Jag dras just nu till allt som händer kring honom i ren förundran. Hur  kommer det sig att en Tv-kändis och halvt lyckad/misslyckad affärsman som Trump, valdes av så pass många till att inneha världens mäktigaste position?  Dock röstade majoriteten av befolkningen på annan kandidat och det totala röstdeltagandet var som vanligt relativt lågt, enligt lite olika källor strax under 60%, men deras elektorala system valde honom. Och det är vad som räknas. Hur det kan bli demokrati förstår jag inte riktigt. Men vad finns det för trovärdighet i en man som från sitt Twitterkonto på nätterna sitter och tycker än det ena, än det andra, utan att kunna styrka sina vinklade påståenden? Påståenden som dessutom ofta visat sig vara trick och lögner, och sågningar av olika personer, inklusive personer i hans egen administration. Jag kände till honom innan valet via en dokumentär om hur han bar sig åt mot människorna kring sin tilltänkta golfresort i Skottland. Bland annat. Det var inte vackert. Man kunde önska att fler sett den. Fler som har rösträtt i Amerikas förenta stater.

Han är en populist, med populistlöften han inte kan hålla. Kanske är det bra för Europa att få se hur populismen fungerar/inte fungerar när det väl är skarpt läge. Personligen tror jag att Frankrikes val var starkt färgat av det. Macron valdes istället för populisten Le Pen.
 
Politik är alltid aktuellt i samtidskonsten, och jag är nyfiken på hur Trump kommer att vara närvarande även där. En snabb google-sökning ger lite givna resultat som "Art of the deal" och "Art of the fail". Jag får också upp att han drar in de statliga anslagen för konst och humaniora. Kanske för att konsten, för högern ute på ytterkanten, ofta verkar ses som ett hot mot det samhälle de försöker bygga. Ett samhälle där fritänkare hotar deras makt och existens. En obehaglig tanke.

Jag hittar en konstanknytning från innan valet utgivet av Sveriges Television, med Brittisk-Svenska Josette Bushell-Mingo:
− Det som är exceptionellt med Donald Trump är att han driver folk till att vara extrema för att möta honom med samma energi: ”om du ska säga vad du vill ska jag få säga vad jag vill”. Men i konsten säger vi inte alltid vad vi vill men nu har vi vår chans att göra det.

Det är en intressant vinkling. Har gränserna för vad man får säga och inte flyttats fram eller tagits bort? Och är det på grund av Trump, eller är han själv bara en produkt av samhället? Det farliga i det här är ju egentligen inte Donald Trump - det är de som följer honom fanatiskt, tror på det han säger, agerar som honom och som placerat honom i Vita Huset. Massan. Eller ryssarna?

Jag hittar också en liten text av Lars Vilks i ämnet Trump:
‒ Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt.

Också intressant. Har det redan gjorts och tyckts så mycket att konsten i ämnet Trump skulle bli överflödig och tom på egentligt innehåll? Det finns ju egentligen inte mycket mer att peka på än det han faktiskt själv ser till att ställa till med i rampljuset. Och att där hinna med att ens uppfatta allt i de snabba svängningarna bland skandaler och tweets är en omöjlig uppgift. Donald Trump är provokationernas mästare. Han är redan härmad och häcklad av stora internationella skådespelare och musiker. Vad skulle konstens roll kunna vara här? Den stora massan känner redan till problemen med Donald Trump.

En sökning ger namnet på ett s k konstprojekt som är FÖR Trump - "Daddy will save us" som ska ha ägt rum på Manhattan och i London. Jag fann dock inga seriösa källor, så för den intresserade rekommenderas att söka informationen på egen hand och själv vara källkritisk.

Men gatukonsten förnekar sig inte. Anti-Trump Street Art Reminds Us There Is Still Some Good In This World, Huffington Post.

söndag 23 april 2017

Always leave

"Always leave the last sentence unfinished"

Orden är min huvudlärares - James Bates, en brittisk konstnär på Örebro konstskola, under tiden jag studerade där 2002 - 2004. Magiska ord, ord som dyker upp i minnet då och då. Innebörden handlade om att inte göra allt klart innan man lämnade sin ateljé, utan låta en liten del finnas ogjort, svävande, men i minnet för att kunna få fart direkt vid nästa arbetspass. En absolut lysande filosofi som tjänat mig väl. Det är sådana meningar man snappar upp och lägger i arkivet för senare bruk. Det finns fler. Och viktiga lärdomar, som att våga börja om, riva sönder, starta på nytt. Och att våga stanna kvar och inte ge upp. Att inte ge upp. Det är förmodligen det absolut viktigaste, den mest betydande egenskap man bör ha som konstnär. Inte bara bör ha. Det är en livsviktig ingrediens för att ens kalla sig konstnär. Efter att i åratal stångat sig blodig i väggen som hindrar en, väggen av godkännande, erkännande och accepterande, lossnar till slut en tegelsten i fogarna... Och man påbörjar stångandet på nytt. Man ska veta det när man bestämmer sig. Det är ingen räkmacka man åker in i konstvärlden på. Ändå är det värt det. Det ger ny energi när det där murbruket kring tegelstenarna ger efter, bara det minsta. Jag reflekterar knappt över det längre, jag bara fortsätter framåt.
  Jag har aldrig ångrat min konstutbildning, Örebro konstskola var precis det rätta för mig. Diskussionerna runt konsten har varit avgörande och omvälvande. Konstlärarnas erfarenheter och kunskaper och frikostiga delande av dessa är något jag inte klarat mig utan. Jag hade givetvis väldigt gärna passerat en konsthögskola också, men det ingick inte i min livssituation då. Men jag sörjer det inte, jag använder det jag fått med mig. Till fullo. Och på vägen dyker viktiga ord och meningar upp. Always leave the last sentence unfin...