Loading...

onsdagen den 6:e november 2013

Symboler och språk

Jag vet vad en elefant kan betyda. I mina tankebanor, vet jag vad som symboliserar distans, skydd och avskärmande från världen. Jag bryr mig egentligen inte om vad dessa säger andra, jag vill använda mitt språk, på mitt sätt. Eller. I själva verket är detta en sanning med viss modifikation, för självklart bryr jag mig om om någon förstår eller ej. Men det är inte vad som driver mig. Det är inte därför jag gör det jag gör. Kan bara anta att det gäller för de flesta konstnärer. Man väljer inte att bli konstnär för att tjäna pengar. Det är inte ett rekommenderat sätt att göra sin förmögenhet på. Det lär man sig snabbt, om man nu mot förmodan inte visste det redan före sin första utbildning.

"The occurance of suddenly moving forward"
Akryl, 44 x 65 cm
  Men symbolik. Det finns symbolik i färger. Detta är något jag försöker ignorera så gott det går. Jag använder färgen för att bygga upp, komponera och avskilja eller smälta samman. Och däremellan finns de betydelser och symboler som vill göra sig hörda. Ofta vet jag inte vad en bild betyder vid resans början. Det är i slutet på den, som det klarnar och bilden får sin titel. Oftast, vill jag tillägga, för att inte hindra mig själv med egna regler. Regler finns det nog. Till både gott och ont. Regler inom konsten hör modernismen till, som Clemens Greenberg när han beskriver vad som är konst. "Significant form". Det är post-modernismens uppgift att verka för att bryta mot detta regelverk, likt en yngre generation som revolterar. Är det inte fantastiskt hur förnyelse fungerar..?

måndagen den 22:e april 2013

Vernissager (och det motsägelsefulla beteendet)


Vernissage. Viktig på ett indirekt sätt.
Jag har oerhört svårt för vernissager. Ett handikapp minst sagt, om jag ska vara verksam i en bransch där vernissager krasst sett är viktigare än själva arbetet. Viktiga för arbetet, men på ett indirekt sätt. Det är här man förväntas nätverka och skapa kontakter för sin egen konst. Det är här man träffar kollegor och ska försöka träffa alla samtidigt. Man är inte där för den hängda konsten, för hur kan man uppleva konsten när man inte ser den? Jag brukar generellt avböja vernissagebesök och ser mycket hellre den konst som visas under ett eget besök, för att jag - förmodligen helt vansinnigt - sätter konsten först. Ett viktigt skäl till mina känslor angående dessa event, kan ju förstås också vara min ständiga brist på tid. Jag vill, men hinner jag verkligen? Jag tillhör den stora kategori konstnärer som också behöver ett "riktigt" arbete. Så visst kan det vara en energimässig prioriteringsfråga att välja bort sociala sammankomster som vernissager...
   Mina egna vernissager genomlever jag, av uppenbara skäl. Och det ger mig så oerhört mycket att träffa de människor som vill se mina arbeten. Så jag är minst sagt motsägelsefull och vet om det. Under några år har jag deltagit i en lokal s k Konstrunda varje höst, lokala konstnärer öppnar sina ateljéer (i de flesta fall, annars finns tillfälliga utställningsplatser) och de besök jag fått och de samtal som förts i många fall bär jag fortfarande med mig. Man får veta hur en åskådare ser mina verk och hur de upplevs, deras frågor och tankar utmanar mina egna. Hur arbetar jag? Vad för slags tankar passerar mitt inre, när processen pågår? Nyttiga frågor med än nyttigare svar.

 Det får mig att utvecklas. Ifrågasättandet, undrandet, delandet av tankar. Flera av mina ateljébesökare minns jag ännu, flera år efteråt. En del känner man igen, som återkommer med något års mellanrum. Kan det vara så även på vernissager? Jag borde verkligen bli bättre på att besöka dem. Jag vill det, men kommer inte över tröskeln. Det måste finnas massor av intressanta tankar att möta. Jag saknar samtalen av den typen man upplever på konstskolor. Vad håller vi på med och varför?





söndagen den 17:e mars 2013

Alliansregeringen tar åt sig äran för Österlens konst?

Ställde frågan om IV-ersättningens (Individuell visningsersättning) storlek och framtid  genom BUS (Bildkonst Uphovsrätt Sverige) kampanj för förbättringar till samtliga politiska partier. Det här är Moderaternas svar på brevet. Förbluffande nyheter kanske, men konstverksamheten på Österlen är Alliansens förtjänst. Eller, går det att missförstå? Själv undrar jag vilka fler förbättringar Alliansen gjort inom kulturområdet, för jag kommer inte på några. Statlig konstnärslön..? Nej, den togs ju bort. Kulturministern efterfrågade ju mer ideelt arbete inom kulturen, kanske det skulle vara en förbättring..? Nej, det känns inte heller riktigt rätt... :

"Hej och tack för ditt e-brev!

Alliansregeringen har sedan 2006 på många sätt stärkt konstnärers ställning på den svenska arbetsmarknaden. Detta har skett först och främst genom att Sverige, i motsats till nästan alla andra europeiska länder, förmått att värna kulturen genom en lång och djup ekonomisk kris.

Som du skriver har många konstnärer låga inkomster. Givet detta blir jobbskatteavdrag och att värna kulturella och kreativa näringar (KKN) viktiga förutsättningar. Genom att sänka skatten för som tjänar minst och aktivt arbeta med frågor kopplade till företagande stärker vi konstnärers möjlighet att leva på sin konst.

Vi moderater vill tillsammans med våra alliansvänner fortsatt värna det ekonomiska stödet till kulturen. Konstnärers verksamheter och dess betydelse för samhället, inte minst ekonomiskt skall lyftas fram. Ett bland många exempel är Österlen i Skåne. Denna vackra del av Sverige gästas årligen av tio tusentals turister. Dessa lockas till stor del av olika konstnärers utställningar. Turister äter, sover och handlar i Skåne och bidrar på så sätt till tillväxt och sysselsättning i hela regionen. Detta är ett exempel på kulturella och kreativa näringars stora betydelse för tillväxt och sysselsättning.
Ett annat exempel är regeringens reform Skapande skola som ge elever, över hela landet, möjligheter att öka sin kreativa förmåga och som också gett många konstnärer en breddad arbetsmarknad.

Du efterfrågar ett löfte till bild och formkonstnärer inför budgetåret 2014 på ökat stöd på motsvarande 10 miljoner kronor. Jag kan inte ställa ut ett sådant löfte. Varje skattekrona skall värderas givet de behov som finns i samhället kopplat till jobb, välfärd och trygghet. Jag ska dock ta med mig frågan i de fortsatta diskussionerna kring ekonomiska satsningar.

Det jag som moderat kan lova är att fortsatt värna kulturen i stort. Vi är övertygade om att detta tillsammans med en tydlig arbetslinje med stöd till småföretagande, som omfattar många konstnärer, är den rätta vägen att gå för att långsiktigt stödja svenska konstnärer och svensk kulturliv."

 

måndagen den 11:e februari 2013

Nybyggt, sevärt!

Jag besökte häromdagen det nybyggda och förhållandevis nyinflyttade Astrup Fearnley Museum of modern art i Oslo. Ett fantastiskt bygge, med otroligt vackra och funktionella lokaler ritat av arkitekten Renzo Piano. Beläget ute på Tjuvholmen, Filipstad Brygge, sammanbundet med Aker Brygge, är även intilliggande miljö av drömkaraktär med havet alldeles inpå. Se här bara!

Jag vet inte varför orden modern art finns med i museets namn, för det innehåller inte modernism. Är det kanske så att begreppen modern konst och modernism skiljer sig åt? Nåväl, i museets slående inre ytor finns just nu utställningen "To Be With Art Is All We Ask" (pågår t o m sista mars), där man möts av museets imponerande samling bestående av bland andra Jeff Koons, Matthew Barney, duon Gilbert & George och Martin Kippenberger med flera. Och i en helt egen del finns Damien Hirst med ett antal verk, av både måleri- och skulpturell karaktär. Några av hans itusågade djur i formalintankar upptar lite självklart en del av Hirst-rummet.
  Dessa nya lokaler ger även utrymme för måleri av de större formaten i form av Anselm Kiefer, min favorit Sigmar Polke och Norges egna Bjarne Melgaard och Odd Nerdrum. Och självklart finns ytterligare ett antal sevärda målare representerade här.

Det tar tid att gå igenom denna konstens högborg, men det är värt det, och det är väl värt ett besök. Själv har jag kombinerat dagen med att också besöka några gallerier, som det ju finns ett antal av här i Oslo. Och det främsta målet var egentligen Stenersenmuseet och Pia Myrvolds utställning "works in motion - new parameters in painting and sculpture", men den missade jag med en vecka. Förmodligen var det meningen den här gången att Astrup Fearnley skulle bli huvudattraktionen.

Nästa stora utställning Astrup Fearnley blir med Cindy Sherman (Untitled Horrors, 04.05.2013 – 29.09.2013), en konstnär som oftast använder stillbildskamera, och sig själv som främsta motiv. Jag tror inte att jag någonsin sett några andra motiv än Cindy själv i olika kontexter. Som jag har uppfattat det arbetar hon med kvinnans villkor i vårt samhälle, och grunden för kvinnors möjligheter att skapa sin egen självbild, och hur medias sätt att framställa kvinnan påverkar detta. Blir säkert även det här en sevärd utställning. Tips.


lördagen den 26:e januari 2013

Dimensioner att leva i



Att väcka till liv, slå sig fram, ta sig igenom. Det som ska ut ska fram, och i bild ska väckas tankar. Två dimensioner kan vidröra en tredje, men sinnen ska retas, lyftas, stärkas. Vapen. Färg, yta, kanske vit duk ska exploderas. Ibland är ett krig en möjlighet, ibland en nödvändighet för vapenvila. Tiden känns knapp, karg och brutal.

torsdagen den 18:e oktober 2012

Imagining the Audience


liten rapport från

Samtidskonstdagarna
 Stockholm 1 -2 oktober


- ett internationellt arrangemang av Riksutställningar
i samarbete med Mobile Art Productions och Konstfack CuratorLab
 


Viewing positions in curatorial and artistic practice/
Åskådarpositionen inom curatoriellt och konstnärligt arbete



 

-Hur upplever åskådaren konsten?


Under två dagar av paneldiskussioner, föredrag och presentationer ville man komma närmre ett svar på den betydande frågan. Bland åskådarna kunde siktas bland andra Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och IASPIS. En mycket kunnig och kompetent publik, med andra ord.

Första dagen öppnades med ett välkomnande av Johan Pousette, koordinator för samtidskonst inom Riksutställningar, för att åtföljas med några inledande ord av Mobile Art Productions grundare och numera konstnärliga ledare Magdalena Malm, där syftet med dessa dagar beskrevs ungefär som att man vill undersöka hur åskådaren upplever samtidskonsten, och hur man som konstnär och curator kan förhålla sig till detta. Ett viktigt, svårt och intressant tema.
Annika Wik om sambandet mellan film och
samtidskonst och exemplet "The Piano".
Upplägget första dagen, hade konstnärens perspektiv och vi åskådare fick ta del av några olika konstnärsskap och deras sätt att arbeta med och för sin publik. Och först ut var Annika Wik, visserligen inte konstnär, men väl filosofie doktor i filmvetenskap, och just nu forskningsansvarig på MAP, Mobile Art Production. Hennes anförande tog upp bland annat sambandet mellan film och samtidskonst, och pekade då på filmspråket genom exemplet filmen The Piano, där åskådaren i vissa scener blir "huvudpersonens kropp", och varpå frågan ställs - vad händer med åskådaren i denna scen? Hur upplever man just det här läget av subjektivt kameraarbete? Annika Wik anser att likheterna mellan film och samtidskonst främst ligger i aspekterna angående publikens deltagande.

Några andra närliggande ämnen som togs upp av Wik handlade exempelvis om hur ljud påverkar/förstärker vissa sinnen, hur vissa bilder påverkar politiskt, intellektuellt och känslomässigt och hon berörde även performance som exempel på publikaktivering.

Seitl & Lundahl (Martina Seitl och Christer Lundahl), är en konstnärsduo som arbetar med mer konkret publikaktivering, med publiken som medium i konsten. Som exempel beskrevs ett verk bestående endast av ett helt mörklagt rum och besökare. I detta kolsvarta rum, där besökaren kunde förnimma andra besökare (i begränsat antal) uppstod dialog och samtal. Ändras människans beteende när man inte ser vem man samtalar med? Vad uppstår i besökarens tankar? De vill mynta uttrycket "Dialogic Art", och anser att samtidskonsten är på väg åt att involvera åskådaren mer än tidigare. Man ställer begreppen "Being with art" och "Looking at art" emot varandra. Dialog inom konsten har ju alltid varit nödvändig på det viset att konst alltid har krävt åskådare för att vara konst, men inte så uttalat som nu.

En annan intressant fråga som väcktes av denna duo var Vad menar vi med att vi förstår ett verk? Att man förstår allt? En del? Denna eller dessa frågor gäller alltså uteslutande samtidskonsten, som ju inte omfattas av modernismens strikta och konkreta regler.

Phil Collins, en brittisk konstnär med bas i Tyskland, arbetar även han i hög grad med publikens delaktighet. I ett projekt på Magasin 3 för något år sedan, ställde han frågan till publiken om någon ville ha en örfil. 28 personer ställde upp på det, och inte långt därefter fick han samtal från Belgrad, från någon som ville att han skulle komma dit och dela ut örfilar.

Genomgående i sina verk upprätthåller han en kombination av kritisk medvetenhet, direkthet och erkännande av kamerans ambivalenta möjligheter till frigörelse och exploatering. En visst mått av provokation finns också närvarande.

Phil Collins är även professor i videokonst på Kunsthochschule für Medien i Berlin och Köln.

Denna dags paneldiskussion rörde sig i stort kring dagens konstnärer och deras tankar i respektive arbeten.

Och första dagens sista medverkande var Raimundas Malasauskas, curator och konstnär ursprungligen från Vilnius, Litauen. Det speciella med denna man är att han arbetar med hypnos som konstform med sin Hypnotic Art Show. Hans teori går ut på att alla upplever olika utställningar/shower beroende på vem man är, något han vill kalla "Virtual visits". Malasauskas kommer för övrigt att curera den 9:e Mecosul Biennal i Brasilien som går av stapeln i september 2013.

Dag nummer två gick uteslutande i curatorns tecken och inleddes av Paul O´Neill från Bristol. O´Neill är konstnär och skribent, och har verkat som curator till mer än 50 utställningsprojekt världen över, till stor del långtidsprojekt. Hans omfattande skrivande har publicerats i ett stort antal böcker, kataloger och tidskrifter, och han bidrar regelbundet med texter i Art Monthly (som även finns som nätupplaga). Paul O´Neill presenterar här ett antal Public-Art-projekt han curerat och lägger också fram sina teorier kring curatorns arbete. Frågor kommer från publiken om bland annat finansiering av långtidsprojekt. Det givna svaret är att många källor bidrar på olika sätt.
 

Joanna Warsza är curator inom performance och bildkonst och var senast biträdande curator på den 7:e Berlinbiennalen. Hon har examen från Warszawas Teaterakademi och dansinstitutionen vid Paris universitet. Hon visar här dokumentation från några av hennes curerade arbeten som t ex "Peace wall" en mur som sattes upp tvärs över Friedrichstrasse i Berlin av konstnären Nada Prlja, ett verk som givetvis väckte viss anstormning under Berlinbiennalen senast.

Joanna har huvudsakligen arbetat som curator i den offentliga miljön med projekt som undersöker sociala och politiska agendor.
Paneldiskussion med fr v Raimundas Malasauskas,
 Paul O´Neill, Joanna Warsza och Magdalena Malm.
Warsza är under hösten 2012 i utbytesprogrammet IASPIS. Annars bor och arbetar hon i Berlin och Warszawa.

I paneldiskussion med dagens medverkande slås fast att: Det finns inte en publik, utan många individer.

Personliga reflektioner
- fick man svar på den stora frågan som ställdes under dessa samtidskonstdagar - hur konsten upplevs av åskådaren?
   Svaret måste bli att det finns många svar, men inget svar kan bli konkret. Men ställer man sig frågan som konstnär, så är man en god bit på väg. Kanske är det så enkelt att man ofta helt förbiser eller glömmer dessa aspekter. Men som med de flesta samtida konstteorier finns varierande uppfattningar, och detta får nog sägas gälla även under dessa två dagar. Men det intressanta är diskussionen, och det är den som utvecklar nya teorier och tankar. Det är diskussionen som ger upphov till förnyelse och nödvändig förändring.


Bra början

Dessa samtidskonstdagar är ett arrangemang som ska bli ett årligen återkommande event någonstans i Sverige, varje gång med ett nytt tema och med ny vinkel på samtidskonsten. Som jag har förstått det, har avsikten varit att försöka finna olika sätt att få en bredare publik att intressera sig för just den samtida konsten. Den är inte alltid lätt att ta till sig.

Utgångspunkten för diskussionerna här har varit konkreta exempel, presenterade av internationellt verksamma konstnärer och curatorer och hur de de i sitt arbete föreställer sig den enskilda åskådarens mentala, kroppsliga och känslomässiga upplevelse av konsthändelsen.

Det här har varit en bra början. Och det finns ingen anledning efter det här att tro att fortsättningen skulle bli sämre.

torsdagen den 27:e september 2012

Världens Konst Idag


Två dagar i Kassel


Kassel, med Fredrichenaum (den vita stora byggnaden) i sikte.
dOCUMENTA (13) i Kassel har nyligen avslutats. En världsutställning som återuppstår vart femte år och som visar var konsten befinner sig just idag. Här finns det som idag kallas konst och anses vara samtida. Ett underliggande genomgående tema för denna upplaga av dOCUMENTA verkar vara ursprung, på ett eller annat sätt. Det är den tolkning jag gör, utan att ha läst Curatorns statement.

Med två dagar tillgodo för en utställning som egentligen kräver en vecka, och långa köer på flera håll, gäller metoden om prioritering och urval, och snabba blickar mot sådant man passerar på vägen till de utvalda målen. Man upplever hela tiden. Man hittar nya intressanta konstnärsskap, verk och idéer. Döda konstnärers verk blandas med dagens stora. Textilkonst finns representerat genom norska Hannah Ryggen (död 1970), konst i projektform genom kollektivet och samarbetet AND AND AND och förvånande nog finns här också finske musikern M.A. Numminen med en serie framträdanden kallat Wittgenstein Compositions.

Ett starkt intryck gjorde amerikanska Claire Pentecost, en konstnär som i installationsverket  Soil-erg, arbetar med kompost och jord. Ett högaktuellt globalt intressant ämne i dagens samhälle, där brukbar jord utarmas på många platser på vår planet. Hon undersöker, forskar och experimenterar med möjligheterna att förbättra och förändra villkoren för att få fram näringsrikare jord och mer effektiva sätt att bedriva jordbruk. Sättet hon visar på problemet är slående. Teknikerna blandas skickligt och presenterar en hel bild av en komplex fråga. Här finns bland annat teckningar, traditionellt presenterade i glas och ram, här finns jord i former som för tankarna till guldtackor, här finns video originellt projicerat tillsammans med stora blädderböcker, och utanför byggnaden, som för övrigt går under namnet Ottoneum (Naturhistoriska museet), finns vertikala odlingar som bevisar att mer kan odlas på mindre yta. Claire Pentecost vill och kan förändra världen. Det låter som en kliché, men är inte mindre sant för det. Här finns potential och konkreta idéer.

Det finns relativt gott om videoinstallationer. Min personliga favorit är här indiska Nalini Malanis verk In search of vanished blood, bestående av en 6-kanals videoprojektion, i taket 5 stora, roterande och målade cylindrar, spotlights och ljud. Ett helt större rum fylls av dessa rörliga bilder och man kan inte undgå att påverkas av det vackra i detta skugg- och ljusspel. På ett djupare plan innehåller verket kommentarer om bland situationen för änkan i det indiska samhället och sammanbrottet för mänsklig kommunikation. Det här är ett verk som dröjer sig kvar i sinnet.

Nalini Malani, In search of vanished blood.
En annan videoinstalltion väl värd att nämna är marionett-animerade Cabaret Crusades; The Path to Cairo, av Wael Shawky från Egypten. Här återberättas de femtio åren mellan första och andra korståget mot Jerusalem, en tid då den politiska makten flyttades till Kairo.

Måleri finns här och var i denna upplaga av dOCUMENTA. Måleri som installationsform, föreställande måleri och av den mer minimalistiska typen. Men det som hänger här är långt ifrån den tidigare vågen av fotorealism, som förmodligen får anses vara mer eller mindre avsomnad. Realism finns, men snarare av den måleriska typen. Men Dorren Reid Nakamarra (död 2009) och Warlimpirrnga Tjapaltjarri, båda från Australien, representerar ett dekorativt måleri med ett antal större dukar. Repetitivt och med tydligt ursprung från aboriginkonsten. Spännande bilder som lätt fångar in sin betraktare.

Måleri av Dorren Reid Nakamarra (död 2009) och Warlimpirrnga Tjapaltjarri,båda från Australien
Och man kan inte avsluta en sammanfattning härifrån utan att nämna Janet Cardiff, Kanada, och hennes gripande och mäktiga ljudinstallation for a thousand years. Placerad i skogen, avskild från andra intryck är även den en stark upplevelse. Med hjälp av ett antal strategiskt utplacerade högtalare transporteras man som besökare genom skilda scener i tid och rum. Ljud från olika håll och väderstreck väver ihop en historia som känns alldeles inpå, och man blir en del av ett händelseförlopp man inte förmår ta sig ur förrän hela loopen passerat. Ljudkonst är effektfullt och når fram på ett sätt som få andra konstnärliga uttryck gör.
Fler exempel finns i detta Kassel som vart och ett förtjänar sin presentation, fler tekniker som pockar på ens uppmärksamhet. Konstnärer som Tarek Atoui, Florian Hecker och Julie Mehretu. Men någonstans måste jag stanna till. Men jag har det med mig när jag lämnar denna världsutställning. Om fem år slår portarna upp igen. Vad händer i världskonsten då? Kanske finns svensk samtidskonst bland de utvalda i nästa upplaga? Vi får hoppas på det. Bara att vänta och se.



fredagen den 10:e augusti 2012

En viss nerv...

 

Att välja ut målningar

inför en utställning är en angenäm utmaning.
  Slutför just nu de sista målningarna inför min kommande måleri/videoutställning hos Konstfrämjandet i Wadköping Örebro.
  Det är alltid en viss nerv i själva det publika mottagandet, men jag tror på det här, känner att jag hittat något och rört mig framåt under den här intensiva processen. Jag har vänt och vridit på tankarna som uppstått, antecknat, formulerat och formulerat om. Mitt sätt att arbeta - till stor del intuitivt - innebär att jag inte vet säkert vad mina arbeten handlar om förrän jag i stort sett är iland med aktuell uppgift. Ett arbetssätt som jag accepterat och nu uppskattar i hög grad. För det innebär också ett slags överraskningsmoment som är belönande.
  Belönande och uppskattat är också det moment som innebär att jag ser hela produktionen uppställd framför mig - och den smälter ihop till en enhet. Det är då det är mödan värt. När man ser den röda tråden.

Jag hoppas på ett konstruktivt möte med en intresserad publik.


Så  - välkommen. Du är så välkommen.