Loading...

lördag 31 januari 2015

Where We Are


Utställningstext - Konstfrämjandet Västerås

28 feb - 15 mars

 
Mina arbeten rör sig generellt i områden kring människan i vår tid. Hur vi påverkas av samhället, frågeställningar om hur vi bäst gör världen hanterbar för oss själva. Vi lever i en händelserik tid, i en tid full av intryck, brus och avtryck  från alla möjliga tänkbara och otänkbara håll.
"Small astronauts", akryl på duk, 80 x 101 cm
Jörgen P Karlsson/BUS 2015 ©
  Jag använder mig av symboler för att ställa frågor och kanske räta ut några frågetecken för mig själv. Det kan kanske liknas vid att lägga pussel, jag liksom provar mig fram med symboler och metaforer, tills jag kan känna att jag funnit mening, någon slags ordning i mediebrusets oreda. Eller väckt ännu fler frågor. Ett exempel är den då och då återkommande elefanten, en klassisk symbol för styrka och vishet. Behöver vi kanske elefantens styrka för att ta oss fram, för att kunna skapa oss ett bra liv för oss själva, en viss hårdhudad okänslighet? Visheten behöver vi för att kunna sortera ut vad som betyder något i den massiva strömmen av information och påstådda måsten i samhället.

  Jag använder mig gärna av kombinationen måleri/video, för att nå fram på flera plan. Det finns en styrka i att något händer, rör sig i en yta, i eller i närhet till ett rum där måleri finns som ett fysiskt tyst och stilla medium. Den röda tråden är psykologisk. Det här är nu. This is where we are.

 Jörgen P Karlsson, 2015






måndag 5 januari 2015

Staircase

"Staircase"
akryl på duk
148 x 114 cm

Staircase

- trapphus, trappuppgång. Refererar till en plats där trappor leder upp eller ned.

Upp eller ned. Det beror på vem Du är.
  Man möter här en klassisk symbol för klokhet och styrka. Jag menar att behovet är stort för en symbol av det slaget, i vår tid kanske mer än någonsin. För världen ter sig ofta galen. Kanske upplevs den så för att den når oss i så massiva mängder i mediebruset. På ett annat sätt än förr. Men förmodligen har den alltid varit galen. Förmodligen har behovet alltid funnits av osårbarhet och förståelse. Och här kommer den, framrusande som ett ånglok. Som en elefant. Till dig som känner behovet.
  Och björken svajar i bakgrunden, björken som för mig blivit en närvaro av trygghet. Och ett mycket tacksamt element i en komposition, med sitt nästan tvångsmässiga repetitiva mönster.

söndag 23 november 2014

Titlar "Titles"


Varför engelska titlar..?


"We´ll make this journey anyway"
© Jörgen p Karlsson/BUS 2014
Diptyk, akryl på duk
35x50 (b=25x2st)
Tillhör Landstinget i Värmland
Bestämde mig för att namnge min kommande utställning i Västerås i februari och återupptäckte att engelska ligger närmast till hands. Alla mina verk har i stort sett uteslutande alltid haft engelska titlar, med ytterst få undantag. Men varför? Egentligen? Spontant så vet jag inte, men spontant kopplar jag ihop det med mitt musikkonsumerande och i sin tur med min musikbakgrund. Jag tycker det verkar enklare att hitta rätt, att verkligen finna de rätta orden för att beskriva, eller ge ledtrådar på ett språk som inte är mitt eget. Varför? Har jag blivit så påverkad av min konsumtion av västkultur? Jag växte upp med i huvudsak engelsk och amerikansk musik i den då något tyngre genren på 80-talet, jag spelade själv i band och skrev musik under 90-talet, starkt influerad av musiken och texterna jag lyssnade på. Det finns en poesi i det engelska språket jag inte kan nå fram till på svenska. Och jag beundrar verkligen de som klarar det. Jag är medveten om styrkan i det svenska språket, men i det konstnärliga brukandet av det, fungerar det inte som jag vill. Eller finns det andra skäl? Kanske. Jag kan ibland känna att min konst kan gränsa till det privata från det personliga, och möjligen kan en engelsk titel ge mig distansen jag behöver för att göra den offentlig. Är det ett skäl? Kanske.
Oavsett tror jag inte att jag kommer att förändra det nämnvärt. Men det handlar givetvis också om sammanhanget, platsen och syftet. Vi får se. Det finns i mina tankar.
  Västeråsutställningen har fått titeln"Where we are". För att den handlar om var vi befinner oss i vår tid. "Var vi är." Kanske.


onsdag 6 november 2013

Symboler och språk

Jag vet vad en elefant kan betyda. I mina tankebanor, vet jag vad som symboliserar distans, skydd och avskärmande från världen. Jag bryr mig egentligen inte om vad dessa säger andra, jag vill använda mitt språk, på mitt sätt. Eller. I själva verket är detta en sanning med viss modifikation, för självklart bryr jag mig om om någon förstår eller ej. Men det är inte vad som driver mig. Det är inte därför jag gör det jag gör. Kan bara anta att det gäller för de flesta konstnärer. Man väljer inte att bli konstnär för att tjäna pengar. Det är inte ett rekommenderat sätt att göra sin förmögenhet på. Det lär man sig snabbt, om man nu mot förmodan inte visste det redan före sin första utbildning.

"The occurance of suddenly moving forward"
Akryl, 44 x 65 cm
  Men symbolik. Det finns symbolik i färger. Detta är något jag försöker ignorera så gott det går. Jag använder färgen för att bygga upp, komponera och avskilja eller smälta samman. Och däremellan finns de betydelser och symboler som vill göra sig hörda. Ofta vet jag inte vad en bild betyder vid resans början. Det är i slutet på den, som det klarnar och bilden får sin titel. Oftast, vill jag tillägga, för att inte hindra mig själv med egna regler. Regler finns det nog. Till både gott och ont. Regler inom konsten hör modernismen till, som Clemens Greenberg när han beskriver vad som är konst. "Significant form". Det är post-modernismens uppgift att verka för att bryta mot detta regelverk, likt en yngre generation som revolterar. Är det inte fantastiskt hur förnyelse fungerar..?

måndag 22 april 2013

Vernissager (och det motsägelsefulla beteendet)


Vernissage. Viktig på ett indirekt sätt.
Jag har oerhört svårt för vernissager. Ett handikapp minst sagt, om jag ska vara verksam i en bransch där vernissager krasst sett är viktigare än själva arbetet. Viktiga för arbetet, men på ett indirekt sätt. Det är här man förväntas nätverka och skapa kontakter för sin egen konst. Det är här man träffar kollegor och ska försöka träffa alla samtidigt. Man är inte där för den hängda konsten, för hur kan man uppleva konsten när man inte ser den? Jag brukar generellt avböja vernissagebesök och ser mycket hellre den konst som visas under ett eget besök, för att jag - förmodligen helt vansinnigt - sätter konsten först. Ett viktigt skäl till mina känslor angående dessa event, kan ju förstås också vara min ständiga brist på tid. Jag vill, men hinner jag verkligen? Jag tillhör den stora kategori konstnärer som också behöver ett "riktigt" arbete. Så visst kan det vara en energimässig prioriteringsfråga att välja bort sociala sammankomster som vernissager...
   Mina egna vernissager genomlever jag, av uppenbara skäl. Och det ger mig så oerhört mycket att träffa de människor som vill se mina arbeten. Så jag är minst sagt motsägelsefull och vet om det. Under några år har jag deltagit i en lokal s k Konstrunda varje höst, lokala konstnärer öppnar sina ateljéer (i de flesta fall, annars finns tillfälliga utställningsplatser) och de besök jag fått och de samtal som förts i många fall bär jag fortfarande med mig. Man får veta hur en åskådare ser mina verk och hur de upplevs, deras frågor och tankar utmanar mina egna. Hur arbetar jag? Vad för slags tankar passerar mitt inre, när processen pågår? Nyttiga frågor med än nyttigare svar.

 Det får mig att utvecklas. Ifrågasättandet, undrandet, delandet av tankar. Flera av mina ateljébesökare minns jag ännu, flera år efteråt. En del känner man igen, som återkommer med något års mellanrum. Kan det vara så även på vernissager? Jag borde verkligen bli bättre på att besöka dem. Jag vill det, men kommer inte över tröskeln. Det måste finnas massor av intressanta tankar att möta. Jag saknar samtalen av den typen man upplever på konstskolor. Vad håller vi på med och varför?





måndag 11 februari 2013

Nybyggt, sevärt!

Jag besökte häromdagen det nybyggda och förhållandevis nyinflyttade Astrup Fearnley Museum of modern art i Oslo. Ett fantastiskt bygge, med otroligt vackra och funktionella lokaler ritat av arkitekten Renzo Piano. Beläget ute på Tjuvholmen, Filipstad Brygge, sammanbundet med Aker Brygge, är även intilliggande miljö av drömkaraktär med havet alldeles inpå. Se här bara!

Jag vet inte varför orden modern art finns med i museets namn, för det innehåller inte modernism. Är det kanske så att begreppen modern konst och modernism skiljer sig åt? Nåväl, i museets slående inre ytor finns just nu utställningen "To Be With Art Is All We Ask" (pågår t o m sista mars), där man möts av museets imponerande samling bestående av bland andra Jeff Koons, Matthew Barney, duon Gilbert & George och Martin Kippenberger med flera. Och i en helt egen del finns Damien Hirst med ett antal verk, av både måleri- och skulpturell karaktär. Några av hans itusågade djur i formalintankar upptar lite självklart en del av Hirst-rummet.
  Dessa nya lokaler ger även utrymme för måleri av de större formaten i form av Anselm Kiefer, min favorit Sigmar Polke och Norges egna Bjarne Melgaard och Odd Nerdrum. Och självklart finns ytterligare ett antal sevärda målare representerade här.

Det tar tid att gå igenom denna konstens högborg, men det är värt det, och det är väl värt ett besök. Själv har jag kombinerat dagen med att också besöka några gallerier, som det ju finns ett antal av här i Oslo. Och det främsta målet var egentligen Stenersenmuseet och Pia Myrvolds utställning "works in motion - new parameters in painting and sculpture", men den missade jag med en vecka. Förmodligen var det meningen den här gången att Astrup Fearnley skulle bli huvudattraktionen.

Nästa stora utställning Astrup Fearnley blir med Cindy Sherman (Untitled Horrors, 04.05.2013 – 29.09.2013), en konstnär som oftast använder stillbildskamera, och sig själv som främsta motiv. Jag tror inte att jag någonsin sett några andra motiv än Cindy själv i olika kontexter. Som jag har uppfattat det arbetar hon med kvinnans villkor i vårt samhälle, och grunden för kvinnors möjligheter att skapa sin egen självbild, och hur medias sätt att framställa kvinnan påverkar detta. Blir säkert även det här en sevärd utställning. Tips.


lördag 26 januari 2013

Dimensioner att leva i



Att väcka till liv, slå sig fram, ta sig igenom. Det som ska ut ska fram, och i bild ska väckas tankar. Två dimensioner kan vidröra en tredje, men sinnen ska retas, lyftas, stärkas. Vapen. Färg, yta, kanske vit duk ska exploderas. Ibland är ett krig en möjlighet, ibland en nödvändighet för vapenvila. Tiden känns knapp, karg och brutal.

torsdag 18 oktober 2012

Imagining the Audience


liten rapport från

Samtidskonstdagarna
 Stockholm 1 -2 oktober


- ett internationellt arrangemang av Riksutställningar
i samarbete med Mobile Art Productions och Konstfack CuratorLab
 


Viewing positions in curatorial and artistic practice/
Åskådarpositionen inom curatoriellt och konstnärligt arbete



 

-Hur upplever åskådaren konsten?


Under två dagar av paneldiskussioner, föredrag och presentationer ville man komma närmre ett svar på den betydande frågan. Bland åskådarna kunde siktas bland andra Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och IASPIS. En mycket kunnig och kompetent publik, med andra ord.

Första dagen öppnades med ett välkomnande av Johan Pousette, koordinator för samtidskonst inom Riksutställningar, för att åtföljas med några inledande ord av Mobile Art Productions grundare och numera konstnärliga ledare Magdalena Malm, där syftet med dessa dagar beskrevs ungefär som att man vill undersöka hur åskådaren upplever samtidskonsten, och hur man som konstnär och curator kan förhålla sig till detta. Ett viktigt, svårt och intressant tema.
Annika Wik om sambandet mellan film och
samtidskonst och exemplet "The Piano".
Upplägget första dagen, hade konstnärens perspektiv och vi åskådare fick ta del av några olika konstnärsskap och deras sätt att arbeta med och för sin publik. Och först ut var Annika Wik, visserligen inte konstnär, men väl filosofie doktor i filmvetenskap, och just nu forskningsansvarig på MAP, Mobile Art Production. Hennes anförande tog upp bland annat sambandet mellan film och samtidskonst, och pekade då på filmspråket genom exemplet filmen The Piano, där åskådaren i vissa scener blir "huvudpersonens kropp", och varpå frågan ställs - vad händer med åskådaren i denna scen? Hur upplever man just det här läget av subjektivt kameraarbete? Annika Wik anser att likheterna mellan film och samtidskonst främst ligger i aspekterna angående publikens deltagande.

Några andra närliggande ämnen som togs upp av Wik handlade exempelvis om hur ljud påverkar/förstärker vissa sinnen, hur vissa bilder påverkar politiskt, intellektuellt och känslomässigt och hon berörde även performance som exempel på publikaktivering.

Seitl & Lundahl (Martina Seitl och Christer Lundahl), är en konstnärsduo som arbetar med mer konkret publikaktivering, med publiken som medium i konsten. Som exempel beskrevs ett verk bestående endast av ett helt mörklagt rum och besökare. I detta kolsvarta rum, där besökaren kunde förnimma andra besökare (i begränsat antal) uppstod dialog och samtal. Ändras människans beteende när man inte ser vem man samtalar med? Vad uppstår i besökarens tankar? De vill mynta uttrycket "Dialogic Art", och anser att samtidskonsten är på väg åt att involvera åskådaren mer än tidigare. Man ställer begreppen "Being with art" och "Looking at art" emot varandra. Dialog inom konsten har ju alltid varit nödvändig på det viset att konst alltid har krävt åskådare för att vara konst, men inte så uttalat som nu.

En annan intressant fråga som väcktes av denna duo var Vad menar vi med att vi förstår ett verk? Att man förstår allt? En del? Denna eller dessa frågor gäller alltså uteslutande samtidskonsten, som ju inte omfattas av modernismens strikta och konkreta regler.

Phil Collins, en brittisk konstnär med bas i Tyskland, arbetar även han i hög grad med publikens delaktighet. I ett projekt på Magasin 3 för något år sedan, ställde han frågan till publiken om någon ville ha en örfil. 28 personer ställde upp på det, och inte långt därefter fick han samtal från Belgrad, från någon som ville att han skulle komma dit och dela ut örfilar.

Genomgående i sina verk upprätthåller han en kombination av kritisk medvetenhet, direkthet och erkännande av kamerans ambivalenta möjligheter till frigörelse och exploatering. En visst mått av provokation finns också närvarande.

Phil Collins är även professor i videokonst på Kunsthochschule für Medien i Berlin och Köln.

Denna dags paneldiskussion rörde sig i stort kring dagens konstnärer och deras tankar i respektive arbeten.

Och första dagens sista medverkande var Raimundas Malasauskas, curator och konstnär ursprungligen från Vilnius, Litauen. Det speciella med denna man är att han arbetar med hypnos som konstform med sin Hypnotic Art Show. Hans teori går ut på att alla upplever olika utställningar/shower beroende på vem man är, något han vill kalla "Virtual visits". Malasauskas kommer för övrigt att curera den 9:e Mecosul Biennal i Brasilien som går av stapeln i september 2013.

Dag nummer två gick uteslutande i curatorns tecken och inleddes av Paul O´Neill från Bristol. O´Neill är konstnär och skribent, och har verkat som curator till mer än 50 utställningsprojekt världen över, till stor del långtidsprojekt. Hans omfattande skrivande har publicerats i ett stort antal böcker, kataloger och tidskrifter, och han bidrar regelbundet med texter i Art Monthly (som även finns som nätupplaga). Paul O´Neill presenterar här ett antal Public-Art-projekt han curerat och lägger också fram sina teorier kring curatorns arbete. Frågor kommer från publiken om bland annat finansiering av långtidsprojekt. Det givna svaret är att många källor bidrar på olika sätt.
 

Joanna Warsza är curator inom performance och bildkonst och var senast biträdande curator på den 7:e Berlinbiennalen. Hon har examen från Warszawas Teaterakademi och dansinstitutionen vid Paris universitet. Hon visar här dokumentation från några av hennes curerade arbeten som t ex "Peace wall" en mur som sattes upp tvärs över Friedrichstrasse i Berlin av konstnären Nada Prlja, ett verk som givetvis väckte viss anstormning under Berlinbiennalen senast.

Joanna har huvudsakligen arbetat som curator i den offentliga miljön med projekt som undersöker sociala och politiska agendor.
Paneldiskussion med fr v Raimundas Malasauskas,
 Paul O´Neill, Joanna Warsza och Magdalena Malm.
Warsza är under hösten 2012 i utbytesprogrammet IASPIS. Annars bor och arbetar hon i Berlin och Warszawa.

I paneldiskussion med dagens medverkande slås fast att: Det finns inte en publik, utan många individer.

Personliga reflektioner
- fick man svar på den stora frågan som ställdes under dessa samtidskonstdagar - hur konsten upplevs av åskådaren?
   Svaret måste bli att det finns många svar, men inget svar kan bli konkret. Men ställer man sig frågan som konstnär, så är man en god bit på väg. Kanske är det så enkelt att man ofta helt förbiser eller glömmer dessa aspekter. Men som med de flesta samtida konstteorier finns varierande uppfattningar, och detta får nog sägas gälla även under dessa två dagar. Men det intressanta är diskussionen, och det är den som utvecklar nya teorier och tankar. Det är diskussionen som ger upphov till förnyelse och nödvändig förändring.


Bra början

Dessa samtidskonstdagar är ett arrangemang som ska bli ett årligen återkommande event någonstans i Sverige, varje gång med ett nytt tema och med ny vinkel på samtidskonsten. Som jag har förstått det, har avsikten varit att försöka finna olika sätt att få en bredare publik att intressera sig för just den samtida konsten. Den är inte alltid lätt att ta till sig.

Utgångspunkten för diskussionerna här har varit konkreta exempel, presenterade av internationellt verksamma konstnärer och curatorer och hur de de i sitt arbete föreställer sig den enskilda åskådarens mentala, kroppsliga och känslomässiga upplevelse av konsthändelsen.

Det här har varit en bra början. Och det finns ingen anledning efter det här att tro att fortsättningen skulle bli sämre.