fredag 28 juli 2017

Art of the Fail


  • Valet av Trump som USA:s president fascinerar. Jag dras just nu till allt som händer kring honom i ren förundran. Hur  kommer det sig att en Tv-kändis och halvt lyckad/misslyckad affärsman som Trump, valdes av så pass många till att inneha världens mäktigaste position?  Dock röstade majoriteten av befolkningen på annan kandidat och det totala röstdeltagandet var som vanligt relativt lågt, enligt lite olika källor strax under 60%, men deras elektorala system valde honom. Och det är vad som räknas. Hur det kan bli demokrati förstår jag inte riktigt. Men vad finns det för trovärdighet i en man som från sitt Twitterkonto på nätterna sitter och tycker än det ena, än det andra, utan att kunna styrka sina vinklade påståenden? Påståenden som dessutom ofta visat sig vara trick och lögner, och sågningar av olika personer, inklusive personer i hans egen administration. Jag kände till honom innan valet via en dokumentär om hur han bar sig åt mot människorna kring sin tilltänkta golfresort i Skottland. Bland annat. Det var inte vackert. Man kunde önska att fler sett den. Fler som har rösträtt i Amerikas förenta stater.

Han är en populist, med populistlöften han inte kan hålla. Kanske är det bra för Europa att få se hur populismen fungerar/inte fungerar när det väl är skarpt läge. Personligen tror jag att Frankrikes val var starkt färgat av det. Macron valdes istället för populisten Le Pen.
 
Politik är alltid aktuellt i samtidskonsten, och jag är nyfiken på hur Trump kommer att vara närvarande även där. En snabb google-sökning ger lite givna resultat som "Art of the deal" och "Art of the fail". Jag får också upp att han drar in de statliga anslagen för konst och humaniora. Kanske för att konsten, för högern ute på ytterkanten, ofta verkar ses som ett hot mot det samhälle de försöker bygga. Ett samhälle där fritänkare hotar deras makt och existens. En obehaglig tanke.

Jag hittar en konstanknytning från innan valet utgivet av Sveriges Television, med Brittisk-Svenska Josette Bushell-Mingo:
− Det som är exceptionellt med Donald Trump är att han driver folk till att vara extrema för att möta honom med samma energi: ”om du ska säga vad du vill ska jag få säga vad jag vill”. Men i konsten säger vi inte alltid vad vi vill men nu har vi vår chans att göra det.

Det är en intressant vinkling. Har gränserna för vad man får säga och inte flyttats fram eller tagits bort? Och är det på grund av Trump, eller är han själv bara en produkt av samhället? Det farliga i det här är ju egentligen inte Donald Trump - det är de som följer honom fanatiskt, tror på det han säger, agerar som honom och som placerat honom i Vita Huset. Massan. Eller ryssarna?

Jag hittar också en liten text av Lars Vilks i ämnet Trump:
‒ Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt.

Också intressant. Har det redan gjorts och tyckts så mycket att konsten i ämnet Trump skulle bli överflödig och tom på egentligt innehåll? Det finns ju egentligen inte mycket mer att peka på än det han faktiskt själv ser till att ställa till med i rampljuset. Och att där hinna med att ens uppfatta allt i de snabba svängningarna bland skandaler och tweets är en omöjlig uppgift. Donald Trump är provokationernas mästare. Han är redan härmad och häcklad av stora internationella skådespelare och musiker. Vad skulle konstens roll kunna vara här? Den stora massan känner redan till problemen med Donald Trump.

En sökning ger namnet på ett s k konstprojekt som är FÖR Trump - "Daddy will save us" som ska ha ägt rum på Manhattan och i London. Jag fann dock inga seriösa källor, så för den intresserade rekommenderas att söka informationen på egen hand och själv vara källkritisk.

Men gatukonsten förnekar sig inte. Anti-Trump Street Art Reminds Us There Is Still Some Good In This World, Huffington Post.

söndag 23 april 2017

Always leave

"Always leave the last sentence unfinished"

Orden är min huvudlärares - James Bates, en brittisk konstnär på Örebro konstskola, under tiden jag studerade där 2002 - 2004. Magiska ord, ord som dyker upp i minnet då och då. Innebörden handlade om att inte göra allt klart innan man lämnade sin ateljé, utan låta en liten del finnas ogjort, svävande, men i minnet för att kunna få fart direkt vid nästa arbetspass. En absolut lysande filosofi som tjänat mig väl. Det är sådana meningar man snappar upp och lägger i arkivet för senare bruk. Det finns fler. Och viktiga lärdomar, som att våga börja om, riva sönder, starta på nytt. Och att våga stanna kvar och inte ge upp. Att inte ge upp. Det är förmodligen det absolut viktigaste, den mest betydande egenskap man bör ha som konstnär. Inte bara bör ha. Det är en livsviktig ingrediens för att ens kalla sig konstnär. Efter att i åratal stångat sig blodig i väggen som hindrar en, väggen av godkännande, erkännande och accepterande, lossnar till slut en tegelsten i fogarna... Och man påbörjar stångandet på nytt. Man ska veta det när man bestämmer sig. Det är ingen räkmacka man åker in i konstvärlden på. Ändå är det värt det. Det ger ny energi när det där murbruket kring tegelstenarna ger efter, bara det minsta. Jag reflekterar knappt över det längre, jag bara fortsätter framåt.
  Jag har aldrig ångrat min konstutbildning, Örebro konstskola var precis det rätta för mig. Diskussionerna runt konsten har varit avgörande och omvälvande. Konstlärarnas erfarenheter och kunskaper och frikostiga delande av dessa är något jag inte klarat mig utan. Jag hade givetvis väldigt gärna passerat en konsthögskola också, men det ingick inte i min livssituation då. Men jag sörjer det inte, jag använder det jag fått med mig. Till fullo. Och på vägen dyker viktiga ord och meningar upp. Always leave the last sentence unfin...
 

måndag 1 augusti 2016

Vad som finns. Inte om något finns.

Alex Israel, på Astrup Fearnley museum, Oslo 2016.
Jag besökte Alex Israels utställning på Astrup Fearnley Museum i Oslo nyligen. Utställningen föll mig inte i smaken. Mina tankar drogs till 80-talets (i efterhandsperspektiv) överdrivet plastiga polisserie Miami Vice. Fanns det något under ytan..? Pastellfärgerna och surfingbrädorna gav mig inte tillträde till någon innebörd. Dessvärre kom jag aldrig djupare in. Men det väckte frågor om huruvida det handlar om mina verktyg att läsa det, eller om mina erfarenheter som människa.

Alex Israel, på Astrup Fearnley museum, Oslo 2016
  Jag stöter givetvis på mycket konst jag inte förstår. Men allt som oftast, lämnar det mig i sämsta fall med en fundering om vad som kan finnas där jag inte når. Vad som finns. Inte om något finns. Vidare kan man fundera på om Israels utställning ändå inte fungerade på något plan, eftersom det väckte frågor. Konst är fantastiskt på det sättet. Hur man än vänder och vrider på det, kan man upptäcka innebörder som inte nödvändigtvis varit de avsedda.

Jasper Johns, Munchmuseet, Oslo 2016.
Jasper Johns, Munchmuseet, Oslo 2016.
  Jag närmar mig inte konst på ett intellektuellt plan. Jag snarare känner, åtminstone till att börja med, och det oavsett vilken konstform det handlar om - hela konstprojekt, performanceakter, videokonst etc, även om utgångsläget är en idé. Liksom jag i mina egna arbeten arbetar intuitivt till den allra största delen, så behöver jag initialt känna något för det jag möter för att ta det till mig. Jasper Johns måleri på Munchmuseet passade just mig bättre. Spänningarna i hans måleri ligger mig närmre. I de repetitiva verken fastnar min blick lätt, och jag fascineras till och med bara av det. Jag försöker nå fram till vad som styr blicken, vad som får mig att stanna kvar i de flyende fälten. Söker upp balansen, läser av kompositionen. Och färgsättningen i de figurativa verken känns i maggropen, utan att jag alltid förstår vad det betyder. Så jävla skönt. Jag vill inte förstå allt.







lördag 20 februari 2016

Ang förfrågan från Region Värmland om strategi för samtidskonsten


 
Inför arbetet med Värmlands kulturplan ställdes ett antal frågor till konstlivet i Värmland:
"För att lägga en bra grund för arbetet med att ta fram en strategi för Region Värmlands
stöd till samtidskonsten önskar vi svar från er organisation på ett antal frågor:
 
 
- Vilka behov ser ni när det gäller stödet till samtidskonsten och konsthantverket i Värmland?(Ekonomiskt, personellt etcetera – för publiken, utställarna, konstnärerna, konstorganisationerna etcetera)
- Vilka arbetsuppgifter är de mest angelägna för en regional konstkonsulent i Värmland?
 
- Vilken organisation bör vara huvudman för en konstkonsulent?
 
- Är det några av de arbetsuppgifter som ni beskriver ovan som er organisation skulle kunna åta sig,
 under förutsättning att ni fick utökade resurser?"
 
Videoverk från Jannik Abels "Arven", Hovedøya, Oslo 2015.
För det allra första – att redan från början blanda begreppen Samtidskonst och Konsthantverk är ingen bra start. Man bör först och främst reda ut de olika grupperingarna. Konsthantverk kan i många fall ingå som element i ett samtida konstverk, men det betyder inte att konsthantverk per automatik kan kallas samtidskonst. Jag har också ofta sett att Samtidskonst förväxlas med begreppet Nutidskonst, vilket är olyckligt. Nutidskonst är all den konst som skapas idag, men faller utanför ramen för vad som kallas Samtidskonst. Hänger du med? Det är inte helt enkla saker att reda ut. Nutidskonst är allt som oftast modernism, (för den konsthistoriskt insatte) och kan innefatta exempelvis traditionellt landskapsmåleri, traditionell avbildande skulptur, surrealistiskt måleri, impressionism etc. Kort och enkelt de konstarter man kan finna bakåt i tiden, generellt före kring 1960. Samtidskonst är ingen kvalitetsbenämning, det är bara en benämning på konst som på något sätt anknyter till vår samtid. Jag kan rekommendera litteratur av kontroversielle Lars Vilks, som mitt i all provokation faktiskt är en intressant konstteoretiker. Peter Ekström är en annan läsvärd konstförfattare och skribent, Dan Jönsson en annan.
Ett första steg blir alltså att rekrytera kompetens, och den typen av kompetens är dessvärre en bristvara i Värmland. Värmlands Museum släppte precis ifrån sig Jörgen Svensson, konstnär, curator och konstprofessor på Valands konsthögskola i Göteborg. Den typen av kompetens släpper man inte om man har kunskaper och vilja att visa samtidskonst. Och värvar man fel person, faller allt platt. Man bör verkligen veta vad man söker och var man vill.

Behovet av stöd till samtidskonsten? Idag finns inget överhuvudtaget. Det finns ingen scen för samtidskonst i Värmland, och då menar jag framförallt visningslokal av typen Konsthall för samtidskonst. Om man undrar vad det är, rekommenderas varmt ett besök till Örebro Konsthall. Vi hade i Värmland Alma Löv Museum, ett privat initiativ av Marc Broos, konstnär och en fantastisk entreprenör, men det är numera nedlagt. Idag finns ingenting. Man får alltså starta från början.

Till namnet fanns under tidigare år en s k konstkonsulent, som delvis var finansierad av Statens Kulturråd. Denna var då placerad på Värmlands Museum, och användes av museet som museipedagog. Var denna tjänst finns nu är okänt, åtminstone för oss konstnärer. Ett rykte säger dock att Värmlands Museum fortfarande har en deltidstjänst som kallas Konstkonsulent, men det kan jag varken bekräfta eller förneka.
Det finns exempel på vad en Konstkonsulent gör i andra län. På websidan Konst i Örebro län -  www.konstiorebrolan.se - kan man läsa om detta läns konstkonsulent att denne har i uppdrag att bl a:

- synliggöra och tillgängliggöra den professionella konsten i alla regionens kommuner.
- stärka infrastrukturen inom konstområdet i länet och vara med och skapa goda förutsättningar för länets konstnärer.
 
- att ingå i regionens nätverk för kulturkonsulenter och medverka i förekommande uppgifter såsom temagrupper, kulturtinget, utbildningsinsatser riktade mot konsulentgruppen, utbudsdagar och utveckling av strategiska dokument. För detta upprättas en årlig handlingsplan i samverkan mellan huvudman, konsulent och landstinget.
 
- att arbeta gränsöverskridande för att Örebro läns kulturliv blir ”ett kulturliv för alla”, där delaktighet och inflytande är viktiga utgångspunkter.
 
Viktiga punkter, som definitivt skulle få även det värmländska konstlivet att må bättre.
I Västmanland finns Konst i Västmanland, också med egen konstkonsulent. Uppdraget där, liknar det som är utformat för Örebro län, men även med tydliga målgrupper som:
”Konstnärer, konstföreningar, konstutbildningar, konstinstitutioner och gallerier samt barn och ungdomar speciellt i grundskolan, m fl. ”
Vad beror det på att konsten förbises hos oss och hur kan skillnaden vara så stor mellan andra läns sätt att se på en konstkonsulent, gentemot det som sker i Värmland? Värmlands Konstnärsförbund har tagit upp den här frågan vid flera tillfällen under flera års tid, men aldrig fått ett rimligt svar. Kan det vara läge för ett nu? Ja, kanske. Vill påpeka att Värmlands Konstnärsförbund är en samlande, ideell organisation med allt vad det innebär att vara en ideell organisation.
Mitt förslag består i att lägga konstkonsulentens tjänst hos exempelvis Landstingets konstenhet på ett eller annat sätt. Denna enhet har praktiskt under mycket kort tid uträttat mer för oss konstnärer än Region Värmland med sitt ”utveckla samarbetet mellan de olika konst- och kulturområdena”, (en text som tidigare beskrev Region Värmlands Kulturcentrum) gjort under hela sin existens. Man har hjälpt till ekonomiskt i vissa sammanhang, det ska givetvis understrykas, men det finns inget Konst i Värmland, det finns numera ingen fungerande konstkonsulent alls i Värmland, såvitt undertecknad vet. Men det skulle kunna bli en möjlighet. Vi behöver också större möjligheter att kunna leva på vårt skapande, precis som vilken annan kulturyttring som helst. En konstkonsulent, likt den Närke och Västmanland med flera län har, skulle kunna vara en starkt bidragande faktor till detta. De allra flesta konstnärerna i länet behöver brödjobb för att överleva, för att sedan lägga all övrig tid på ateljéarbete och eget entreprenörskap i form av till exempel ansökningsskrivelser för utställningar och stipendier. Men ingen klarar att dubbelarbeta under obegränsad tid, och detta ger då som resultat att man tvingas välja på att antingen bidra till att utveckla länets konst, eller att utveckla sin egen konst för att därmed öka möjligheterna till en försörjning. 64% av den verksamma konstnärsgruppen i Sverige har en månadsinkomst på under 13 300 kr före skatt, enligt en färsk undersökning gjord av KRO (2015). Man förstår rimligheten i det påståendet om man vet att vid en galleriförsäljning av ett konstverk, går generellt knappa fjärdedelen av priset till konstnären själv.
Riv inte ner - bygg upp något nytt!
Beroende på hur eventuella resurser skulle kunna se ut, skulle kanske en möjlighet vara att tillsätta en tjänst inom Värmlands Konstnärsförbund, som en betald position inom styrelsen, möjligtvis ordförandeposten, att verka för konstnärers leverne. Här finns kompetens på lite olika sätt, och till vårt förbund sker alltid en urvalsprocess, vilket betyder att det krävs något inom konstens område för att kunna bli invald som medlem.
Som sista ord – konsten, om man drar all konst över ett och samma begrepp, lever i Värmland. Här finns nu tre seriösa gallerier för nutidskonst, jag upprepar – nutidskonst, varav något av dem någon gång faktiskt har visat samtidskonst i form av bildkonst. Tre gallerier är bra, fyra med Värmlands Museum – där vet vi dock inte hur konsten kommer att se ut efter deras nedskärningar av kompetensen inom detta område. Men där tar det slut. Vi behöver samtidskonst. Vi behöver se hur samhället ser ut i konsten. Det får oss att reflektera, och förstå saker på olika sätt. Samtidskonsten är inte lättillgänglig, men möter man den aldrig, förstår man den aldrig. Därför kan man inte, som politiker oftast gör, dra en parallell mellan besökssiffror och bra, intressant konst. Det fungerar inte så. Man måste få en chans att lära sig förstå. Men låt inte Karlstad och Värmland vara underutvecklat inom konsten. Utveckla, ta risker, vinn. Man kan till och med snegla lite åt turistnäringen, för en bra konsthall drar publik utifrån. Själv åker jag ju till Örebro och Oslo. Att besöka Documenta i Kassel var fjärde år, eller Venedigs biennaler är vettiga tips i sammanhanget. Där får man se hur konsvärlden ser ut just nu.
                                                                                             
Jörgen P Karlsson,
medlem Värmlands Konstnärsförbund, KRO (Konstnärernas Riksorganisation) och KonstnärsCentrum Mitt

 

lördag 28 november 2015

Fotografiet som aldrig dör

 
 
Exteriör Fotografiska, Stockholm.
Det är smått fascinerande hur fotografiet ännu kan överraska. Årets Höstsalong på Fotografiska (som nu hunnit stänga för året) visade prov på en del innovativt foto, i vissa fall genom tydlig datamanipulation (vilket ju i allra högsta grad ligger i tiden), i andra fall med samtida sociala medier som verktyg.

Jag kan känna att fotografi är den teknik som är svårast att utveckla. Att nästa naturliga steg är att använda digital teknik i än högre grad, eller blanda upp det med helt andra tekniker, vilket redan görs i förhållandesvis stor utsträckning. Hur bygger man upp en identitet genom fotografi? Oftast är ett fotografi ett fotografi, utan att lägga några värderingar i det. Ett riktigt bra foto är ett riktigt bra foto. Men alla bra fotografier är inte konst, hur vackert och estetiskt fulländat det än må vara, av den enkla anledningen att konst har andra värderingsgrunder än ren estetik. Och alla fotografer är inte konstnärer. I vissa kretsar är det en något kontroversiell åsikt och jag är fullt medveten om att jag inte får medhåll från alla i det. Men det förändrar inte mitt sätt att se på det. Fotokonst existerar i allra högsta grad, och tankarna vandrar direkt till Cindy Sherman. Hon har en etablerad identitet, en stark personlighet i genren, likt en målare har sin egenart och personlighet. Hon har något att säga som ligger utanför teknik och estetik. Hon använder kameran som ett verktyg för konsten hon skapar, en grundtanke som jag anser är avgörande för var gränsen går för fotografi vs konst. Cindy Sherman är ett bra exempel på en konstnär som skapar fotokonst.
Head Down
© Jörgen P Karlsson/Bildkonst Upphovsrätt 2015 
  Jag har själv gjort ett antal försök till att hitta en egen personlighet inom fotografi, men det har visat sig vara en av de största utmaningar jag stått inför inom konstens olika tekniker, av de tekniker som verkligen intresserat mig. Upplevelsen att mitt måleri, trots sina utmaningar, är den teknik som funnit sin väg genom mig, håller i sig. Dock är givetvis målet att hela tiden utvecklas, såväl inom konsten som i livet.

Aldrig någonsin har fotograferandet haft så stor plats i samhället som nu, när i stort sett varje människa bär på sin egen lilla mobila kamera, och när man på bara några sekunder kan visa upp resultatet för hela världen. Jag funderar ibland på vilken effekt det utbredda bildfångandet har på själva bildseendet, med tanke på det massiva spridandet av kanske inte helt perfekta bilder... Men en sak är säkert - fotografiet kommer inte att dö i första taget. Möjligen kommer dess roll förändras.

Utställningsvy, Höstsalongen 2015 på Fotografiska, Stockholm.


fredag 19 juni 2015

Sevärd uppvisning på Kunstverket Hovedøya galleri i Oslo

På Hovedøya strax utanför Oslo, pågår just nu en utställning av Oslo-baserade konstnären Jannik Abel. 60 verk samlade under titeln "Arven" (Arvet sv.). Med några mycket personliga arbeten, som tagna rakt ur hjärtat, lämnar man inte platsen utan eftertanke.



"De sentrale", screentryck på plåt.

Det är ett antal olika tekniker man möts av. Vid entrén finns ett ljudverk, här inne finns installationer av lite varierande slag, objekt och någon teckning. Men i basen finns fotografiet.
Ur rent estetisk vinkel, tilltalas jag själv mest just nu av användandet av screentrycket. En teknik som inte alls är ny, men som via Janniks verk känns nytt och friskt, trots det motsägelsefulla i, eller kanske på grund av de gamla fotografierna som tryckts. Men här finns fler nivåer än estetik. Videoinstallationen "Søstre", är i mitt tycke ett av de absolut starkaste och mest personliga verk på hela ytan av utställningen. Den innehåller en mycket gripande dialog mellan två närstående och kommer inte att lämna åskådaren oberörd. Verket "Det jag ikke vil", gör det inte heller. Med bland andra dessa två verk, tydliggörs det att Arven inte bara handlar om ett allmänt norskt kulturarv, utan även om det högst personliga man bär med sig och formas av. Det som lämnats åt en på olika sätt, att själv ta itu med.


Utställningen byggs upp kring ett antal lådor hon fått, innehållande ett stort antal fotografier ur norsk historia, som funnits i konstnärens släkt i generationer. Utställningstexten berättar:



"Lite visste jeg, den dagen min far kom med 9 stövete esker at inneholdet skulle komme til å prege mitt kunstneriske arbeid i mange år fremover.

Eskene viste sej å vœre arkivet til Norges förste kunsthandel, som min familie drev i 4 generasjoner. Arkivet inneholder flere tusen fotografier og dokumenter, samt håndskrivne brev fra Christian Krogh, Tidemand og Gude m fl. Nå har kunsthandels arkiv igjen blitt til kunst, ikke som en ren prestasjon av arkivet, men som nye kunstverk som har blitt gjort om og gjenskapt i en ny tid. Kunstverk som sier noe sœregent om vår norske kultur - vårt ytre og ikke minst inre landskap."
-Jannik Abel
 


Det är enkelt att ta färjan till Hovedøya. Den går från Rådhuskajen varje halvtimme och du använder samma biljett som till lokaltrafiken, vilket betyder 30 Nok, och biljettautomaten tar Visa. Resan tar knappa tio minuter.
  Vill du ägna några timmar åt samtida konst i Oslo i sommar, börja på Astrup Fearnley, beläget på Tjuvholmen, ta sedan färjan över och besök "Arven" på Hovedøya, avsluta på öns café, eller kanske med en picnic vid havet. Kan inte bli så mycket bättre...




Plats: Kunstverket Hovedøya galleri

Öppet lördag - söndag 13 - 17

Pågår till 16 augusti



 

 


 

lördag 31 januari 2015

Where We Are


Utställningstext - Konstfrämjandet Västerås

28 feb - 15 mars

 
Mina arbeten rör sig generellt i områden kring människan i vår tid. Hur vi påverkas av samhället, frågeställningar om hur vi bäst gör världen hanterbar för oss själva. Vi lever i en händelserik tid, i en tid full av intryck, brus och avtryck  från alla möjliga tänkbara och otänkbara håll.
"Small astronauts", akryl på duk, 80 x 101 cm
Jörgen P Karlsson/BUS 2015 ©
  Jag använder mig av symboler för att ställa frågor och kanske räta ut några frågetecken för mig själv. Det kan kanske liknas vid att lägga pussel, jag liksom provar mig fram med symboler och metaforer, tills jag kan känna att jag funnit mening, någon slags ordning i mediebrusets oreda. Eller väckt ännu fler frågor. Ett exempel är den då och då återkommande elefanten, en klassisk symbol för styrka och vishet. Behöver vi kanske elefantens styrka för att ta oss fram, för att kunna skapa oss ett bra liv för oss själva, en viss hårdhudad okänslighet? Visheten behöver vi för att kunna sortera ut vad som betyder något i den massiva strömmen av information och påstådda måsten i samhället.

  Jag använder mig gärna av kombinationen måleri/video, för att nå fram på flera plan. Det finns en styrka i att något händer, rör sig i en yta, i eller i närhet till ett rum där måleri finns som ett fysiskt tyst och stilla medium. Den röda tråden är psykologisk. Det här är nu. This is where we are.

 Jörgen P Karlsson, 2015






måndag 5 januari 2015

Staircase

"Staircase"
akryl på duk
148 x 114 cm

Staircase

- trapphus, trappuppgång. Refererar till en plats där trappor leder upp eller ned.

Upp eller ned. Det beror på vem Du är.
  Man möter här en klassisk symbol för klokhet och styrka. Jag menar att behovet är stort för en symbol av det slaget, i vår tid kanske mer än någonsin. För världen ter sig ofta galen. Kanske upplevs den så för att den når oss i så massiva mängder i mediebruset. På ett annat sätt än förr. Men förmodligen har den alltid varit galen. Förmodligen har behovet alltid funnits av osårbarhet och förståelse. Och här kommer den, framrusande som ett ånglok. Som en elefant. Till dig som känner behovet.
  Och björken svajar i bakgrunden, björken som för mig blivit en närvaro av trygghet. Och ett mycket tacksamt element i en komposition, med sitt nästan tvångsmässiga repetitiva mönster.