lördag 9 mars 2019

Abstrakt

"Ups & downs, highs, lows & crossroads"
blandteknik på papper,
50 35 cm,
2005
1400 kr
Av mer eller mindre en slump, går jag igenom några av mina abstrakta arbeten. De har funnits med kontinuerligt vid "sidan av", men aldrig fått tagit samma plats som det övriga av någon anledning. Fokus har för det mesta under åren hamnat på halvabstrakta till föreställande bilder, där något måste betyda något som färdigt verk. Det är ju ett sätt att fjättra sig själv... Ändå har jag återkommit till det och hittat något i det som gett efter tillräckligt för att inte lämna det. Det är befriande. Något som kan låta sig släppas ut med något mindre ansträngning (en tveksam sanning...). I dessa verk begränsar jag mig till kompositioner. Fortfarande krävs dock det egna överraskningsmomentet. Ögonblicken när man hittar Det. När det landar. När det plötsligt faller på plats, som att det alltid varit där och man bara tillåtit det att komma fram.


Självklart finns alltid ett innehåll. Men det är på ett annat sätt. Energier, eller när man söker något som inte just då går att namnge och man istället hittar det i en kombination av färg och form, i en kontrast, eller till och med i frånvaron av exakt just det. Det lockar att blanda i kommande utställningar. Den röda tråden finns där, kopplingarna mellan det helt abstrakta och det halvabstrakta/föreställande. Jag ser det i ateljén. Väldigt få har visats för en allmänhet i utställningssammanhang, men kanske är det dags.




"Burri I", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
Såld - Tillhör privatperson
"Burri IV", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
Såld - Tillhör privatperson
"Burri II", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
3000 kr
"Burri III", blandteknik,  46,5x38 cm, 2007
3000 kr


"Energetic pressure II", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr
"Energetic pressure I", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr
"Energetic pressure III", blandteknik, 40,5x30 cm, 2010
3000 kr


"Veil I", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr
"Veil II", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr
 
"Veil III", blandteknik, 45,5x35 cm, 2010
2900 kr








söndag 3 mars 2019

Prints

 

Åldersbeständiga prints.

Mycket begränsad upplaga - 5 av varje. Signerade och numrerade,

ca 18 x 24 cm - 500 kr/st exkl ev frakt. Kan hämtas eller skickas.

 
Originalen består av analogt svartvitt fotografi, akryl, (och flytande tusch i en av bilderna).
 
Kontakt via

info@jorgenpkarlsson.se

 
Klicka för större bild.

"Revisited places while time flew, I"


"As you leave it, it will change, II"


"Aligning orbs slightly above the Rikstelefon"







fredag 22 februari 2019

Gilbert & George på Moderna

Första gången jag stötte på Gilbert & George var under mitt första år på Konstskola. Vår brittiske konstlärare introducerade dessa speciella herrar i något sammanhang. De var fascinerande i sitt sätt att vara, i hur de presenterade sig själva och sin tvåsamhet. Jag fattade inte riktigt grejen då, men själva fascinationen har kvarstått. Jag har liksom undrat. Och när jag nu ser deras utställning på Moderna museet i Stockholm faller fler bitar på plats i pusslet G & G.

Mitt intryck är att dessa herrar arbetar med sina bilder, i den mån deras konstnärskap innefattar bilder. Det här innehåller inte enbart färgexplosioner och komplexitet. Det finns budskap och en tydlighet jag inte uppmärksammat tidigare. Kanske är det det monumentala i storleken som tvingar mig in i deras bildvärld? Nej, det är inte det avgörande. Möjligen hjälper det mig att närma mig inifrån men det är mer än så. Det går inte att avskärma sig. Deras egen slogan, "Art for All" kanske fungerar? Den anti-elitistiska frasen har ju trots allt följt dem i konstbranschen i imponerande 50 år.

 "The Great Exhibition" är en stor utställning. Här finns texter och bilder från hela deras karriärer som inte lämnar mig, och kanske inte heller dig oberörd. Exempel från 2014 - "Our grandparents didn't vote for fascists... THEY SHOT THEM!" Det finns fler med styrka. Fler med sorg och glädje.

Från utställningskatalogen: "Även om deras konst aldrig väjer för våld, död, fattigdom och utanförskapets lidanden förblir den alltid lekfull och full av tvetydigheter. Mitt i de kärvaste sociala förhållanden finner Gilbert & George även skönhet och värdighet och skäl att hylla livet."

Jag stjäl dessa till slutord.



torsdag 15 november 2018

Breaking Even




"Eyes On You", videostill
Jörgen P Karlsson/Bildupphovsrätt 2010 ©
Tankar slår mig ibland när det gäller
överlevnad inom området konst. Eller kultur för den delen. Av givna skäl. Inser att naturligtvis sträcker sig kampen för överlevnad inom kulturområdet längre än till bildkonstnärer.
  En vän till mig är musiker och har släppt flera album med tillhörande kontrakt, med flera olika band, under samma tidsrymd, och är sannerligen aktiv och skicklig inom sitt kulturella område. Hade dessa skivsläpp skett under 80-talet eller tidigare, eller möjligen under tidigt 90-tal, kunde han levt gott på inkomsterna från dessa albumsläpp. Men så är det inte sedan ett par decennier. Han arbetar heltid i helt annan bransch för sin försörjning, precis som jag. Och det finns fler liknande exempel i min närhet från just musikbranschen. Jag vet faktiskt inte vilka som har det tuffast ekonomiskt. Dessa två områden, musik och bildkonst har jag själv erfarenhet från, men inte inom något kulturområde vet jag någon som lever gott på det. Lever på det gör två, kanske tre. Och då menar jag att man ensam drar in tillräckligt, utan eventuell partner eller övrig familj. Teater, dans eller konsthantverk etc. Lever gott? Nej. Ja, någon finns det förmodligen någonstans i leden, men sannolikt inte i de produktiva sfärerna. Producenter kanske? Auktionshus? Men - man bör hålla i minnet att det finns en frihet i att inte vara beroende av kulturens marknadskrafter. Den gudomliga Friheten i att kunna göra det man vill, utan krav på att behöva sälja och anpassa sig. Det ger utrymme för experiment, och experiment ger möjligheter för utveckling. Dock skulle jag vilja köpa mig tid. Massor av tid. Inte så unikt inom området, gissar jag.

Jag är semi-professionell och har min konstnärliga verksamhet i en enskild firma. Det jag lyckas få in på konsten, går odelat tillbaka till konsten och betalar äntligen kostnaderna för den i fråga om ateljéhyra, material, transporter, avgifter etc. Plus minus noll. Breaking even vid varje bokslut, med små, små förändringar. Men konsten går runt av sig själv. Minus merparten arbetade timmar, förstås. Och jag har ju halva mitt studielån kvar...
 Men jag gör inga gratisgig längre. Inga "Du får ju en chans att visa upp dig" -gig, som inte ens existerar, för så fungerar det inte (och jag kan just nu inte minnas att jag gjort några alls på begäran, även om jag minns att jag fått frågan). Och tiden är verkligen för värdefull. Och har du hört någon någonsin ställa samma fråga till en rörmokare?
 
Ateljévy
Jag bär på en enorm respekt för de som lyckas av egen kraft. Man kommer ingenvart utan kontinuerligt och hårt arbete. Inom vilket kulturområde det än må vara. Men tre saker har vi inom kulturen gemensamt:

1. Vi gör det inte för pengarna.
2. Vi gör det vi gör med hjärta.
3. Vi ger aldrig upp.


onsdag 7 november 2018

Svävande om Konstteorier och konst som har en bakgrund

Jag är svag för konstteoretiska texter. Jag uppskattar att det ens finns en teori bakom konst, att konst förutom att vara konst har en bakgrund. Jag uppskattar att själv förstå vad jag gör. Och varför. Då hjälper det att ifrågasätta och ställa sig egna frågor om sitt egna arbete.

Det teoretiska intresset väcktes genom Joseph Beuys. Hans performanceakter, och för mig då helt udda typ av konst. Jag minns att det första av Beuys som verkligen ådrog sig min uppmärksamhet var "I like America and America likes me",  hans dagar i galleriet med prärievargen. Jag var förstås inte på platsen, varken i tid eller rum. Eller, på ett sätt var jag nog det. Det var mystiskt. Underligt och tankeväckande. Hur skulle man förstå det? Det var på den tiden då jag fortfarande hade mitt mindset fixerat på tysk expressionism á la 30-tal. Har insett att vill man framåt, lönar det sig dåligt att se bakåt. Eller egentligen tror jag det är bra att veta vad som varit. Om inte annat så för att kunna gå tillbaka och stjäla russinen ur kakan. Eller för att undvika repetition av eventuella konstnärliga misstag.

Det är ett någorlunda konstant sökande efter aktuella teorier. Hur ser diskursen ut just nu? Hur ser konsten ut just nu? I vissa fall är det avancerade texter, som jag förmodligen inte ens kan ta till mig. Jag är inte särskilt mycket akademiker, trots allt. Ibland kan det rent av bestå av konsthistoriska texter. Eller texter och böcker skrivna utifrån ett konsthistoriskt perspektiv. Med åtminstone konsthistoriska inslag. Teoretiskt, tror jag poängen är större att se bakåt. Av skäl som definitioner, om inte annat. Eller för att undvika repetition av eventuella teoretiska misstag.

Undersök Dan Jönsson, Peter Ekström eller möjligen kontroversielle Lars Vilks, om du kan se förbi hans (enligt undertecknad) lite onödiga provokationer. Det finns annat i hans böcker. Ekström har nyligen släppt nytt. Läsvärda Att placera sig själv i historien - Konst och marxism. Och nej, du behöver inte anse dig vara Marxist för att läsa den. Det gör inte jag.



fredag 28 juli 2017

Art of the Fail


  • Valet av Trump som USA:s president fascinerar. Jag dras just nu till allt som händer kring honom i ren förundran. Hur  kommer det sig att en Tv-kändis och halvt lyckad/misslyckad affärsman som Trump, valdes av så pass många till att inneha världens mäktigaste position?  Dock röstade majoriteten av befolkningen på annan kandidat och det totala röstdeltagandet var som vanligt relativt lågt, enligt lite olika källor strax under 60%, men deras elektorala system valde honom. Och det är vad som räknas. Hur det kan bli demokrati förstår jag inte riktigt. Men vad finns det för trovärdighet i en man som från sitt Twitterkonto på nätterna sitter och tycker än det ena, än det andra, utan att kunna styrka sina vinklade påståenden? Påståenden som dessutom ofta visat sig vara trick och lögner, och sågningar av olika personer, inklusive personer i hans egen administration. Jag kände till honom innan valet via en dokumentär om hur han bar sig åt mot människorna kring sin tilltänkta golfresort i Skottland. Bland annat. Det var inte vackert. Man kunde önska att fler sett den. Fler som har rösträtt i Amerikas förenta stater.

Han är en populist, med populistlöften han inte kan hålla. Kanske är det bra för Europa att få se hur populismen fungerar/inte fungerar när det väl är skarpt läge. Personligen tror jag att Frankrikes val var starkt färgat av det. Macron valdes istället för populisten Le Pen.
 
Politik är alltid aktuellt i samtidskonsten, och jag är nyfiken på hur Trump kommer att vara närvarande även där. En snabb google-sökning ger lite givna resultat som "Art of the deal" och "Art of the fail". Jag får också upp att han drar in de statliga anslagen för konst och humaniora. Kanske för att konsten, för högern ute på ytterkanten, ofta verkar ses som ett hot mot det samhälle de försöker bygga. Ett samhälle där fritänkare hotar deras makt och existens. En obehaglig tanke.

Jag hittar en konstanknytning från innan valet utgivet av Sveriges Television, med Brittisk-Svenska Josette Bushell-Mingo:
− Det som är exceptionellt med Donald Trump är att han driver folk till att vara extrema för att möta honom med samma energi: ”om du ska säga vad du vill ska jag få säga vad jag vill”. Men i konsten säger vi inte alltid vad vi vill men nu har vi vår chans att göra det.

Det är en intressant vinkling. Har gränserna för vad man får säga och inte flyttats fram eller tagits bort? Och är det på grund av Trump, eller är han själv bara en produkt av samhället? Det farliga i det här är ju egentligen inte Donald Trump - det är de som följer honom fanatiskt, tror på det han säger, agerar som honom och som placerat honom i Vita Huset. Massan. Eller ryssarna?

Jag hittar också en liten text av Lars Vilks i ämnet Trump:
‒ Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt.

Också intressant. Har det redan gjorts och tyckts så mycket att konsten i ämnet Trump skulle bli överflödig och tom på egentligt innehåll? Det finns ju egentligen inte mycket mer att peka på än det han faktiskt själv ser till att ställa till med i rampljuset. Och att där hinna med att ens uppfatta allt i de snabba svängningarna bland skandaler och tweets är en omöjlig uppgift. Donald Trump är provokationernas mästare. Han är redan härmad och häcklad av stora internationella skådespelare och musiker. Vad skulle konstens roll kunna vara här? Den stora massan känner redan till problemen med Donald Trump.

En sökning ger namnet på ett s k konstprojekt som är FÖR Trump - "Daddy will save us" som ska ha ägt rum på Manhattan och i London. Jag fann dock inga seriösa källor, så för den intresserade rekommenderas att söka informationen på egen hand och själv vara källkritisk.

Men gatukonsten förnekar sig inte. Anti-Trump Street Art Reminds Us There Is Still Some Good In This World, Huffington Post.

söndag 23 april 2017

Always leave

"Always leave the last sentence unfinished"

Orden är min huvudlärares - James Bates, en brittisk konstnär på Örebro konstskola, under tiden jag studerade där 2002 - 2004. Magiska ord, ord som dyker upp i minnet då och då. Innebörden handlade om att inte göra allt klart innan man lämnade sin ateljé, utan låta en liten del finnas ogjort, svävande, men i minnet för att kunna få fart direkt vid nästa arbetspass. En absolut lysande filosofi som tjänat mig väl. Det är sådana meningar man snappar upp och lägger i arkivet för senare bruk. Det finns fler. Och viktiga lärdomar, som att våga börja om, riva sönder, starta på nytt. Och att våga stanna kvar och inte ge upp. Att inte ge upp. Det är förmodligen det absolut viktigaste, den mest betydande egenskap man bör ha som konstnär. Inte bara bör ha. Det är en livsviktig ingrediens för att ens kalla sig konstnär. Efter att i åratal stångat sig blodig i väggen som hindrar en, väggen av godkännande, erkännande och accepterande, lossnar till slut en tegelsten i fogarna... Och man påbörjar stångandet på nytt. Man ska veta det när man bestämmer sig. Det är ingen räkmacka man åker in i konstvärlden på. Ändå är det värt det. Det ger ny energi när det där murbruket kring tegelstenarna ger efter, bara det minsta. Jag reflekterar knappt över det längre, jag bara fortsätter framåt.
  Jag har aldrig ångrat min konstutbildning, Örebro konstskola var precis det rätta för mig. Diskussionerna runt konsten har varit avgörande och omvälvande. Konstlärarnas erfarenheter och kunskaper och frikostiga delande av dessa är något jag inte klarat mig utan. Jag hade givetvis väldigt gärna passerat en konsthögskola också, men det ingick inte i min livssituation då. Men jag sörjer det inte, jag använder det jag fått med mig. Till fullo. Och på vägen dyker viktiga ord och meningar upp. Always leave the last sentence unfin...
 

måndag 1 augusti 2016

Vad som finns. Inte om något finns.

Alex Israel, på Astrup Fearnley museum, Oslo 2016.
Jag besökte Alex Israels utställning på Astrup Fearnley Museum i Oslo nyligen. Utställningen föll mig inte i smaken. Mina tankar drogs till 80-talets (i efterhandsperspektiv) överdrivet plastiga polisserie Miami Vice. Fanns det något under ytan..? Pastellfärgerna och surfingbrädorna gav mig inte tillträde till någon innebörd. Dessvärre kom jag aldrig djupare in. Men det väckte frågor om huruvida det handlar om mina verktyg att läsa det, eller om mina erfarenheter som människa.

Alex Israel, på Astrup Fearnley museum, Oslo 2016
  Jag stöter givetvis på mycket konst jag inte förstår. Men allt som oftast, lämnar det mig i sämsta fall med en fundering om vad som kan finnas där jag inte når. Vad som finns. Inte om något finns. Vidare kan man fundera på om Israels utställning ändå inte fungerade på något plan, eftersom det väckte frågor. Konst är fantastiskt på det sättet. Hur man än vänder och vrider på det, kan man upptäcka innebörder som inte nödvändigtvis varit de avsedda.

Jasper Johns, Munchmuseet, Oslo 2016.
Jasper Johns, Munchmuseet, Oslo 2016.
  Jag närmar mig inte konst på ett intellektuellt plan. Jag snarare känner, åtminstone till att börja med, och det oavsett vilken konstform det handlar om - hela konstprojekt, performanceakter, videokonst etc, även om utgångsläget är en idé. Liksom jag i mina egna arbeten arbetar intuitivt till den allra största delen, så behöver jag initialt känna något för det jag möter för att ta det till mig. Jasper Johns måleri på Munchmuseet passade just mig bättre. Spänningarna i hans måleri ligger mig närmre. I de repetitiva verken fastnar min blick lätt, och jag fascineras till och med bara av det. Jag försöker nå fram till vad som styr blicken, vad som får mig att stanna kvar i de flyende fälten. Söker upp balansen, läser av kompositionen. Och färgsättningen i de figurativa verken känns i maggropen, utan att jag alltid förstår vad det betyder. Så jävla skönt. Jag vill inte förstå allt.